Saklighet är en dygd

Politiska beställningsjobb. Utredaren Ilmar Reepalu (S) lämnar slutbetänkande från Välfärdsutredningen till civilminster Ardalan Shekarabi (S).

Politiska beställningsjobb. Utredaren Ilmar Reepalu (S) lämnar slutbetänkande från Välfärdsutredningen till civilminster Ardalan Shekarabi (S).

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ledare2017-07-06 04:00
Detta är en ledare. MVT:s ledarsida är oberoende liberal.

Definitionen av en diskussion är att två eller fler parter möter varandra för att låta kunskap och argument brytas mot varandra. Ärlighet och öppenhet ska prägla utbytet, och varje part ska vara beredd att ta till sig argumenten och ompröva den egna positionen.

De statliga utredningarna är ett bra exempel på hur diskussion sätts på undantag.

Anders Wallner, före detta partisekreterare för Miljöpartiet, Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, och Ilmar Reepalu, gammalt socialdemokratiskt kommunalråd från Malmö, ska eller har utrett frågor där deras partier tagit tydlig ställning i det önskvärda utfallet. I utredningen om äganderätt inom skog är den ena sekreteraren en klimataktivist som kandiderat i riksdagsvalet för Vänsterpartiet. Kommer dessa lägga ideologiskt befriade förslag som motsäger partilinjen?

På ett seminarium i Visby (4/7) gav Peter Santesson, statsvetare och opinionschef på Demoskop, tre förslag för en sakligare samhällsdebatt.

Myndigheters kunskapsproduktion måste granskas mer noggrant, exempelvis av fristående stiftelser. Med särskilda statliga utredningsstipendier ska allmänt respekterade och kunniga personer lockas att genomlysa komplexa frågor. Genom att de själva äger problemformuleringen, till skillnad från dagens politiskt formulerade utredningsdirektiv, kan utredarna fredas från pekpinnar. Slutligen måste priset för osaklighet höjas. Hållbar och långsiktig samhällsdebatt bygger på att aktörer mycket tydligare hålls ansvariga för de inlägg som görs i dag, även i morgon.

Att säkerställa kvaliteten i stiftelsernas granskningar kan bli svårt, men förslagen är lovvärda.

I många frågor, exempelvis ökningen av sexualbrott, kvinnors otrygghet och hedersvåld, finns ett kunskapsmotstånd. Om man nu är säker på vem som inte begår vissa brott, vore det inte bra med belägg för saken? Detsamma gäller debatten kring drogdödlighet. Själva kunskapssökandet demoniseras. Någon diskussion får därför aldrig äga rum. Attityden skaver för alla med en grundmurad tilltro till det fria sökandet efter kunskap.

Det är problematiskt om statliga utredningar på förhand misstänks vara avhängiga på politisk användbarhet. Än värre är dock det samhälle som följer när saklighet skrotas och diskussionerna upphör. (LNB)