Att flyga innebär att lägga sitt liv i andra människors händer. Som resenär litar man på att säkerhetsrutinerna följs till punkt och pricka. Duktigt packar man ner tandkräm och schampoflaskor i den lilla plastpåsen som man lägger på rullbandet. Man drar av sig bältet och skorna. Det är bökigt, men alla förstår att det är nödvändigt.
Eller? Kvällspostens reporter Federico Moreno har avslöjat en hemligstämplad polisrapport där det framgår att personer med kopplingar till kriminella nätverk och radikaliserade grupper arbetar på Arlanda flygplats. Dessa nätverk använder sina anställningar som säkerhetskontrollanter och bagagelastare för narkotikasmuggling och andra brott. Anställda på Arlanda bekräftar bilden: “Jag har sett personal hjälpa resenärer att slippa kontroll”, säger en person till Kvällsposten.
Dessutom har gränspolisen anlitat en städfirma som anställt illegal arbetskraft. Städarna, som är uzbekiska medborgare, hade i uppdrag att städa terminal 2 och terminal 5 samt polisens egna lokaler.
Som om det inte var nog är passkontrollen på Arlanda undermålig. Passkontrollanterna har helt enkelt för dålig utbildning och har inte tillräckliga kunskaper att upptäcka misstänkta terrorister och människosmugglare.
Det är skandalöst. Arlanda är ett skyddsobjekt, och för att arbeta på flygplatsen bör man rimligtvis ha kontrollerats grundligt. Vid minsta misstanke mot en anställd bör han eller hon tas ur tjänst omedelbart.
Säkerhetschefen på Swedavia, det statliga bolag som äger Arlanda, har sagt att han ska “sätta sig ner” med polisen och “titta på” uppgifterna. När de har tittat färdigt, vilket förhoppningsvis inte tar alltför lång tid, krävs handling. Sådant här ska helt enkelt inte få förekomma.
Säkerhetshaveriet på Arlanda flygplats är en del av ett större mönster. Fram träder en bild av att staten alltid ligger ett steg efter de kriminella, oavsett om det rör sig om potentiella terrorister, vapensmugglare eller droghandlare. Alltför ofta är svaret något i stil med att “detta ska vi se över” eller “det här var ju inte bra”. Och alltför ofta är ny lagstiftning på plats för sent.
Inse allvaret. Vad krävs för att skandalerna ska upphöra och för att politikerna ska ta krafttag mot dessa företeelser? Vill man ens veta? (Liberala nyhetsbyrån)