På tisdagen den 31/7 presenterade Alliansens partiledare tio förslag som ska stärka Sveriges civila krisberedskap. Oppositionen vill bland annat inrätta ett nationellt säkerhetsråd direkt under statsministern i Regeringskansliet. Genom att ta hem regeringens krisledningsorganisation från Justitiedepartementet visar den politiska ledningen sitt direkta engagemang i krisfrågor, vilket är bra.
Sverige har heller ingen utpekad krisledande aktör. Även här vill Alliansen förtydliga hierarkin genom att utse en sådan. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har i dag en krisorganiserande roll, vilket betyder att den inte får gå in och leda andra myndigheter. Försvaret ska även få större skyldighet att bistå vid kriser.
Förslagen har sina fördelar. Men vad ska de tio punkterna kosta? Ulf Kristersson (M) nöjde sig med svaret att det beror på volymerna. En mer precis uppskattning än så kan man förvänta sig. Hur mycket mer pengar ska försvaret få för sitt utökade uppdrag? Och ska den krisledande myndigheten få kommendera in soldater hur som helst, även vid krig? Troligtvis inte, vilket innebär att förslaget bygger på att en skogsbrand och en incident eller ett väpnat angrepp inte får ske samtidigt. Det är bortom vår kontroll.
Alliansen vill även se ”modern lagstiftning som möjliggör att krissituationer kan hanteras utan dröjsmål.” Statens handlingsutrymme ska öka även vid civila kriser, vilket grundlagen nu enbart tillåter vid krig eller krigsfara. Jan Björklunds (L) exempel – att staten vid en brusten damm i Norrland kan behöva expropriera privat egendom för att husera människor – kan verka rimligt.
Att större statliga befogenheter i nödsituationer hjälper fler stämmer dock inte. Ny forskning visar att fler människor dör i länder där regeringen enklare kan ta till nödåtgärder vid naturkatastrofer, som att expropriera egendom. Ju lättare regeringar kan fatta nödbeslut, desto ineffektivare blir krisarbetet. Därtill ökas sannolikheten att staten överträder mänskliga rättigheter vid en katastrof.
Kristersson betonade att förslagen inte handlar om politiska poänger inför valet. Men den som måste upprepa hur ödmjuk den är mot andra, framstår ofta som motsatsen. Alliansens tio punkter springer kanske ur välvilja, men det är inte säkert att känslan leder dem rätt. (Liberala Nyhetsbyrån)