I veckan har vi fått ett smakprov av något som liknar George Orwells nyspråk. Ett användande av ord och uttryck som i praktiken medför en motsatt innebörd. Fenomenet kan denna gång observeras i samband med att bildningsnämnden i Motala kommun valde att tilldela en lokal boxningsklubb ett särskilt bidrag. Ett bidrag som ligger utanför de ordinarie regelverken.
”Jag tänker att man får hantera varje enskild förening och se på varje enskilt fall, det blir ingen skillnad på så vis” kommenterade Per Stark (M) som är ordförande i kultur- och fritidsutskottet, en del av bildningsnämnden. Men, skillnad är exakt vad det blir.
Likabehandlingsprincipen ska vara helig för en kommun. Den ska vara en stark ledstjärna för hur olika individer, föreningar och företag hanteras. Generellt kan de inte hanteras individuellt, eftersom det riskerar att medföra godtycke och i längden någonting helt annat än likabehandling.
Låt oss i sammanhanget klargöra att kritiken mot hanteringen av bidraget inte riktar sig mot boxningsklubben i fråga. Det går att ha olika åsikter om boxning som företeelse, vars grundsyfte är att oskadliggöra sin motståndare, men den har samtidigt väldigt många fördelar när det gäller exempelvis delaktighet, engagemang, folkhälsa och integration. Klubbens särskilda satsning för tjejer värmer extra gott i ett liberalt hjärta som klappar för jämställdhet.
Det i sig motiverar dock inte en särskild satsning för att klubben ska kunna få nya lokaler. Det är någonting helt annat och ska ställas i relation till allt annat gott och aktuellt som finns runt om i föreningsvärlden. Den enda konkreta argumentationen som har framkommit utåt är att ”de gör ett otroligt bra jobb med barn och ungdomar i utsatta områden”.
Det stämmer säkerligen, men enbart det är likväl inte ett klartecken för ett bidrag på 250 000 kronor om året. Det är mycket pengar till en förening. Om argumentet ovan ska vara avgörande för att få så pass stora bidrag kommer Motala kommuns kassakista att sina ännu mer framöver, just utifrån likabehandlingsprincipen.
Glädjande nog finns det en opposition som ställer de jobbiga frågorna, vilket bland annat bidrar till att frågan uppmärksammas även utanför nämnden. Konkret handlar det i just detta fall om Karin Westberg (C) som är ledamot i bildningsnämnden. Hon ställer sig frågande till hanteringen, bland annat för att det skapas ”ett helt nytt bidrag för en förening”.
Det borde fler göra, både i och utanför nämnden. För kommunens egen skull.