Under måndagen den 17 december 2018 fick ett 100-årsjubileum stor uppmärksamhet – och det med rätta. Det arbete som genomfördes under den liberale statsministern Nils Edéns ledning i slutet av 1910-talet banade vägen för en stor positiv förändring i det svenska demokratiska systemet i form av det som har kallats ”allmän och lika rösträtt”. Begreppet är dock en sanning med modifikation.
Att i dessa dagar med ifrågasatta folkvalda politiker och till synes hackande politiska system skaffa sig en gnutta perspektiv är nyttigt. För hundra år sedan var det endast en privilegierad del av den svenska befolkningen som hade förmånen att rösta i allmänna val, innan situationen steg för steg började att förändras till det bättre. I dag har vi på riktigt en allmän och lika rösträtt, men vägen dit har varit längre än de flesta känner till.
Ungefär när firandet av Edéns bravader började så avslutades också i söndags Musikhjälpen i Sveriges Radio. Till slut samlades denna gång över 50 miljoner kronor in av svenska folket, till förmån för årets tema ”Alla har rätt att funka olika”. Med varierande precision och framgång lyftes frågan om funktionsnedsättningar och de hinder som sätter stopp för människors delaktighet. Förhoppningsvis kan fler personer få en större förståelse för den problematik som rör funktionsnedsättningar, vilket åtminstone leder samhället åt rätt håll.
När dessa två frågor om demokratisk delaktighet och förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar förenas blir resonemanget ännu mer intressant. I själva verket var det nämligen först 1989 som Sverige på allvar fick allmän rösträtt. På vägen dit fick 1921 fick de flesta kvinnor rätt att delta, 1922 fick män som inte fullgjort värnplikten rätt att delta, 1937 fick personer som satt i fängelse rätt att delta, 1945 fick människor som tog emot försörjningsstöd rätt att delta och 1959 fick även svenska romer rätt att delta.
Olika exkluderade grupper har alltså över tid inkluderats efter hand. Om man bortser från de rent åldersmässiga aspekterna med 18-årsdagen som en kvarvarande begränsande faktor, vilka är det som sist av alla har fått ta steget in i det som beskrevs som ”allmän och lika rösträtt”? Jo, personer med psykiska funktionsnedsättningar. Personer som dessförinnan i praktiken var omyndigförklarade.
Under Musikhjälpen gavs många exempel på funktionsnedsättningar, både synliga och osynliga, och hur hinder för delaktighet kan röjas bort. Det var en god insats som förhoppningsvis fick människor att tänka till en extra gång kring hur världen egentligen fungerar och hur vi behandlar varandra. Men det slutar inte där.
Ord är oerhört värdefulla. Användande av ”alla” och ”allmän” utan att faktiskt mena vad orden egentligen borde innebära skapar segregation och exkludering, även om grundsyftet är att signalera inkludering. Det felaktiga användandet har också en förmåga att osynliggöra problem som är reella, vilket i längden befäster problematiska strukturer.
Därför är det på sin plats att vi redan nu förbereder inför 2019 års demokratijubileum, eftersom det denna gång är 30 år sedan allmän och lika rösträtt infördes. På riktigt.