Allt fler unga väljer att engagera sig i ideella organisationer, hashtag-rörelser och enfrågemanifestationer. Politiska grupperingar på Facebook har blivit massiva samlingsplatser för dagens aktivister: “Inte rasist, men” (213 000 följare), #jagärhär (74 000 följare) och “Stå upp för Sverige” (167 000 följare) är några exempel.
SVT rapporterade den 26/6 att medlemmarna i de politiska ungdomsförbunden minskat stadigt genom åren, till dagens cirka 24 000. Flest medlemmar har MUF med 9 000 medlemmar. I botten ligger Ung Vänster med knappt 1 000.
Erik Amnå, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, hävdar att det här är mycket bekymmersamt. Dock menar han att ungdomar är mer intresserad av politik och samhällsfrågor än någonsin. Men få vill engagera sig politiskt. Orsakerna är flera: otålighet och att partierna upplevs för byråkratiska. Dessutom finns det ofta förväntningar på att politiker ska bete sig på ett närmast omänskligt korrekt sätt. Partierna upplevs också för inåtvända, elitistiska och toppstyrda.
Att partier uppfattas som verklighetsfrånvända och tröga är föga förvånande. När Socialdemokraterna under tisdagen (26/5) presenterade sin plan mot segregation föreslogs frukostpåse och mer “samordning”. Och det är bara ett exempel på politikens brist på visioner.
Enligt Ungdomsbarometern från 2017 har 63 procent av unga inget förtroende för partierna. De unga som tror att dagens politiker inte kan lösa Sveriges problem (46 procent) är i dag fler än de som tror att politikerna kan det (40 procent). “Politiska partier” är dessutom den samhällsinstitution som har lägst förtroende i Kantar Sifos mätning över svenska folkets förtroendet för institutioner.
Bristen på engagemang för politiska partier benämns ofta som ett demokratiproblem. Men i en representativ demokrati är de politiska partierna valda att representera folket. Om människor inte vill engagera sig i partier på grund av bristande representation, så är det snarare bristen på folklig förankring i de politiska besluten, än bristen på folkligt engagemang som hotar demokratin.
2014 års Demokratiutredning föreslog den ganska radikala åtgärden att medborgare själva ska kunna lägga motioner för nya förslag. Det måste närmast måste betraktas som ett demokratiskt misslyckande. Om en statlig utredning föreslår alternativa vägar för att folk ska få sin röst hörd – vilket syfte fyller då partier?
Medlemstappet har en mängd negativa sidor för partierna: de förlorar bidrag, får svårare att tillsätta kommunala uppdrag, får svårare att kampanja och de förlorar legitimitet. Men det är också ett problem för medborgarna. Om de etablerade partierna misslyckas att fylla sina stolar kan vissa politikområden blir kraftigt åsidosatta.
Ett sundhetstecken är trots allt att unga ändå väljer att engagera sig – om än inte alltid partipolitiskt. Dessutom har en ström av nya partibildningar blommat upp de senaste åren, vilket i sig är positivt.
Men det är trots allt partierna som bör reformeras för att representera väljarna och attrahera ungdomar – inte väljarna som ska reformeras för att representera partierna. (Liberala nyhetsbyrån)