Sedan en Brå-rapport 2006 visat att var tionde person i Sverige någon gång utsatts för stalkning beslutade riksdagen om en ny brottsrubricering som gjorde det olagligt att systematiskt förfölja, kartlägga och smyga sig på andra människor.
Innan 2011 kunde offer för stalkning bara anmäla varje enskilt brott. Eftersom straffvärdet är lågt och möjligheterna att utreda och bevisa att enskilda incidenter handlar om förföljelse, ledde anmälningarna sällan någonstans.
Förhoppningen var att med den nya lagen skulle man på ett bättre sätt kunna komma åt stalkare. Genom att samla de upprepade trakasserier, hot, våld, misshandel som en individ under lång tid utsätter en annan person för under ett och samma paraply med ett straffvärde på upp till fyra års fängelse, skulle möjligheterna att lagföra de som begår förföljelsebrott förbättras. Trist nog blev det inte så.
Kaliber, Sveriges Radios program för granskande journalistik, har nyligen tittat närmare på hur det ser ut tio år efter stalkningslagens införande. Där konstateras att lagen resulterat i få anmälningar och ännu färre fällande domar. 2020 gjordes enligt Brå:s statistik 602 anmälningar om olaga förföljelse och de senaste åren har omkring 100 personer dömts för brottet varje år. Enligt experter är det väldigt lite i förhållande till hur många som upplever att de är utsatta. Man befarar därför att det finns ett stort mörkertal.
En av de som är intervjuade i Kalibers reportage är Susanne Strand, som är docent i kriminologi vid Örebro universitet. Hon menar att de få domarna bland annat beror på att varken polis, åklagare eller lagstiftare tar brottet på allvar och förstår vilket stort problem det är i vårt samhälle. Åklagare som Sveriges Radio talat med menar också att det faktum att brottsrubriceringen olaga förföljelse används så sällan kan bero på att stalkarna döms för andra brott med lägre straffvärde eftersom brotten tas upp ett och ett. Rättssystemet misslyckas alltså fortfarande med att se sammanhangen.
För den som under lång tid, ibland flera år, utsätts för stalkning blir livet i det närmaste outhärdligt. Att varje gång man går utanför dörren se sig om över axeln, att så fort telefonen ger ifrån sig ett ljud känna hur hjärtat slår dubbla slag och ständigt känna sig jagad är ingenting någon människa borde behöva stå ut med. Därför är det oerhört viktigt att samhället förmår agera mot dem som utsätter andra för upprepade hot och trakasserier.
Justitieminister Morgan Johansson (S) säger i en intervju med anledning av Kalibers granskning: ”Män som terroriserar och utövar våld mot kvinnor ska få sin frihet kraftigt kringskuren.” (SR 27/9) Men bara ord räcker inte. Vad är meningen med en lag om den inte används? Hur kan de som år efter år förstör livet för andra bara dömas till låga bötesstraff eftersom gärningarna inte ses som del i ett och samma brott?
Tio år efter att olaga förföljelse blev ett brott är det tydligt att lagstiftaren måste gå från ord till handling och agera för att brottsrubriceringen faktiskt används. Och att de som stalkar hamnar bakom lås och bom.