Ovanliga tider kräver ovanliga metoder. Det har vi sannerligen blivit varse under det senaste året med en pandemi av aldrig skådat slag. Trots det gäller det ändå att försöka hålla huvudet lagom kallt och se till att behålla tanken på rätt köl, så att inte hela skutan kapsejsar på grund av att motåtgärderna leder till total obalans.
Ibland krävs snabba politiska beslut. Ofta blir de rätt, men då och då blir de fel. Det sistnämnda gäller för Motala kommuns till synes hastiga insats kring beslutet att de så kallade 15-timmarsbarnen i förskolan skulle behöva hålla sig borta från verksamheten. Tanken var säkert god i grunden, utifrån ett arbetsmiljöperspektiv med personalen i fokus. Problemet var bara att det strider mot lagen.
Beslutet om ”förbud” fattades av ordföranden i bildningsnämnden, moderaten Mark Henriksson, i samråd med bildningschefen. Samtidigt driver den lokala M-kollegan Liberalerna på riksplanet just nu frågan om obligatorisk förskola från fem års ålder. Det görs med en god utgångspunkt utifrån en integrationsaspekt med språk i fokus för barn. På det lokala planet blir det dock lite smått ironiskt för den som är inställd på den frekvensen.
Vad säger då granskaren? Skolverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för det offentliga skolväsendet för barn. Det innebär att de ansvarar för granskning och uppföljning av huvudmännen, oavsett om de är privata eller offentliga. Utgångspunkten är skollagen, som enligt Skolverket innebär följande.
”Kommunen måste erbjuda minst 525 timmar om året. Det motsvarar i princip tre timmar om dagen under skolans terminer. [...] Det är kommunen som beslutar om hur allmän förskola ska organiseras utifrån lokala förutsättningar, barnets behov och föräldrarnas önskemål.”
Vid en första anblick kan det tyckas vara glasklart att kommunen inte kan stoppa de aktuella barnen från att komma till förskolan, åtminstone inte enbart utifrån det faktum att de tillhör just den gruppen förskolebarn. Utifrån det borde beslutet inte ha fattats och det är lätt att använda kritiska ord mot beslutsfattarna.
Vid mer eftertanke kan tankegångarna hamna på andra spår. ”Minst 525 timmar om året” och ”i princip tre timmar om dagen” är relativt vaga formuleringar. De leder potentiellt in tankarna på att tiden går att omfördela. Ett kort stopp skulle kunna vara möjligt, om den totala tiden sett till antal timmar togs igen vid ett senare tillfälle.
Ibland är det inte uppenbart vad som är rätt eller fel. Lagar är långt ifrån enkla att tolka.