Ledare: Räds inte gentekniken

Den 28 november chockade den kinesiske forskaren HeJiankui världen. Genom en välregisserad mediekampanj tillkännagav han att världens första genmodifierade bebisar var på väg. He påstod att han genmodifierat två tvillingflickor för att göra dem resistenta mot HIV.

Om det stämmer bryter det inte bara mot reglerna på universitetet där han verkar, utan mot kinesiska lagar och internationella överenskommelser. Att använda experimentella metoder på människor, utan att hålla sig till regelverket, är förstås oacceptabelt. He blev också unisont fördömd av den internationella forskargemenskapen, och utreds nu av både universitetet och polisen.

Hes experiment riskerar inte bara hälsan för de två bebisarna. Det riskerar också att ge politiska bakslag för den teknik som håller på att revolutionera allt från grönsaksodling till sjukdomsprevention och skydd av utrotningshotade arter.

Tekniken är en så kallad “gensax” vid namn CRISPR, som förändrar förutsättningarna för genmodifiering. Den som tidigare ville genetiskt förändra exempelvis en växt behövde antingen använda så kallade traditionella växtförädlingsmetoder som korsbefruktning, eller mer moderna tekniker som genmodifiering, så kallad GMO, där hela DNA-strängar i en organism byttes ut. CRISPR ger istället möjlighet att modifiera enskilda gener. Tekniken är betydligt mer exakt, enklare att använda och billigare än alternativen.

Möjligheterna är allt från intressanta till svindlande. Tomater som är större och smakar bättre, exempelvis, eller bomull som är starkare. CRISPR förväntas överlag kunna öka skördarna på de flesta grödor. Forskarna tror också att man kommer att göra grödorna mer motståndskraftiga mot torka, sjukdomar, och dessutom mer näringsrika.

Och eftersom tekniken är mer exakt kan man göra allt detta utan att föra in främmande gener i en organism: det räcker med att modifiera de som finns. Det gör att den nya grödan i många fall inte ens räknas som GMO, och att den slipper de stränga regelverk som hindrat innovation.

Om det inte sker några bakslag, vill säga. Det är här som CRISPR:s utökade användningsområden kommer in. Eftersom gensaxen kan användas för att förhindra genetiskt orsakade sjukdomar, kan den i teorin också användas för att “förbättra” människor i allmänhet. Vilket förstås skapar en flodvåg av etiska frågeställningar.

Att CRISPR kan användas för att återskapa förlorade arter i våra ekosystem är en annan möjlighet – Harvard-forskaren George Church försöker exempelvis återuppliva den utrotade mammuten – som väcker lika många frågor.

Men dessa frågor bör inte skrämma varken allmänhet eller politiker. Möjligheterna med den nya gentekniken får inte slängas bort för att en enskild forskare bryter mot lagen, eller för att politiken inte vågar närma sig svåra etiska problem. Tvärtom bör den nya tekniken, när den är redo, mötas med regleringar som gör det möjligt att få ut den i världen.