Den politiska varianten av ”vem tar vem” rullar vidare på flera olika håll i Östergötland. Häromdagen kunde MVT:s läsare ta del av två oheliga allianser på samma gång, vilket antagligen var aningen förvirrande för den som inte är helt insatt i vitsen med valtekniskt samarbete och skillnaden mot sakpolitiskt samarbete. Inte ens för politiker är det tydligt alla gånger, men de lär få vänja sig framöver.
Vi börjar i det som är landstinget och numera kallas för Region Östergötland. Dess primära ansvarsområden är exempelvis sjukvård, kollektivtrafik, kultur och regional utveckling i olika former. Här har Koalition för Östergötland bestående av Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet styrt under fyra år. Trots att de efter valet 2018 tappade sin majoritet valde de att i stället försöka fortsätta att styra regionen i minoritet.
Det är i sig ingenting konstigt. Ofta är det görbart i och med att det antingen går att stundtals söka stöd från andra partier eller åtminstone räkna med att oppositionen inte gaddar ihop sig tillräckligt mycket. Den tiden verkar dock vara förbi. I onsdags valde Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet att ingå i ett valtekniskt samarbete för att tillsammans kamma hem fler politiska platser än vad de hade fått om de hade agerat var för sig. Detta förvånade Koalitionen.
Samma dag valde tre partier i Norrköpings kommun att agera på motsvarande vis. Moderaterna och Vänsterpartiet var involverade även där, med Miljöpartiet som tredje aktör. De tre inledde då ett valtekniskt samarbete som gör att Kvartetten bestående av Socialdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna tappar sin majoritet i flera av nämnderna. Det innebär att de på motsvarande sätt är beroende av oppositionen för att kunna styra. Detta förvånade Kvartetten.
Men var dessa beslut verkligen så stora överraskningar? Svaret är tvådelat. Nej, eftersom valtekniskt samarbete endast handlar om fördelning av platser, inte det politiska innehållet. Nej, eftersom det medför att ett oönskat styre försvagas avsevärt. Ja, eftersom det uttryckligen finns väldigt mycket ogillande mellan i samarbetet ingående partier som står för vitt skilda ideologier. Ja, eftersom det hjälper politiska motståndare att få en plattform för sin politik och ett konkret inflytande i form av platser.
Vad kan man då dra för lärdom av dessa till synes oheliga valtekniska allianser? Först och främst att de kommer att bli vanligare framöver, i och med att de principiella trösklarna är nedhyvlade. I vissa skånska kommuner har Moderaterna även inlett samarbeten med tabubelagda Sverigedemokraterna och trots hård kritik både internt och externt verkar åtminstone vissa av dem bestå.
Dessutom måste de partier som tänker sig att styra i antingen en bräcklig majoritet eller i en ren minoritet lära sig att ta hänsyn till värsta tänkbara scenario, nämligen att samtliga oppositionspartier skulle kunna gå ihop för att sätta så många käppar som möjligt i det politiska hjulet.
Det är ett fullt rimligt agerande, eftersom det baseras på matematiska modeller. Trots det är det ändå fortfarande helt otänkbart för vissa andra partier som värdesätter ideologi högre än att sabotera andras makt. Det är ingen slump att det är de liberala partierna som ännu står fast vid sina principer. De har nämligen en ideologi som är värd att försvara in i det sista.