Ibland är det de små sakerna som får en att tänka till lite extra. Ett sådant tillfälle dök upp häromdagen, utifrån en till synes anspråkslös artikel i MVT. Under rubriken ”Cykelväg läggs där upptrampad stig redan finns” kunde vi läsa om att Vadstena kommun gör någonting så till synes banalt som att bygga en gång- och cykelväg på en sträckning som människor redan på eget bevåg använder.
Artikeln satte fart på tankeverksamheten. Hur bygger vi egentligen vårt samhälle? För vem bygger vi det? Utifrån vilka grunder fattas besluten? Får människor vara delaktiga på riktigt?
Det har på senare år blivit vanligare att inte in i minsta detalj planera exakt var gång- och cykelstråk ska läggas när nya bostadsområden skapas. I stället finns det exempel där ytor lämnas fria för människor att använda som de vill. Gång- och cykelvägarna byggs sedan i nästa steg. Det gör att det mänskliga kollektivet omedvetet får vara med och bestämma hur de små detaljerna i samhället ska utformas. De som har ansvaret anpassar sig utifrån det verkliga mänskliga rörelsemönstret. Det är allt annat än banalt. Det är snarare genialt.
Det går dock inte att tillämpa denna princip för all planering i samhället. Att exempelvis låta människor själva välja hur de vill köra bil i ett fiktivt helasfalterat Bråstorp låter sig inte göras, både av praktiska skäl och av moraliska skäl. Det hade sannolikt lett till en stor mängd person- och plåtskador, som hade landat på samhällsbyggarnas samvete.
Det är nästan på sin plats att lite raljerande undra om femvägskorsningen på Skvallertorget i Norrköping ändå inte är just ett sådant experiment som har fått pågå i alldeles för många år. Fast det är klart, något tydligt trafikmönster från trafikanterna har nog ännu inte uppdagats på platsen. Det mänskliga kollektivet har nog inte lyckats bestämma sig riktigt än, trots alla år av experimenterande.
En utvärdering av Skvallertorgets utformning konstaterar att ”paradoxalt nog verkar den påtvingade osäkerheten, eller osäkerhetskänslorna, krävas för att öka uppmärksamheten och därmed trafiksäkerheten”. Det är onekligen ett intressant mänskligt fenomen.
Låt oss dock hoppas att den trafikfarliga korsningen mellan Järnvägsgatan och Södra vägen i Vadstena inte kommer att tillämpa en sådan påtvingad osäkerhet som grundprincip. Det har den ärligt talat redan gjort under lång tid, med ett mindre lyckat resultat. Det är välkommet att korsningen nu ska byggas om, utifrån centralt fattade beslut.