I den politiska världen finns en (o)tydlig gräns där det inte är alltid är lätt att navigera på rätt sida linjen. Den gränsdragningsproblematik som behandlas i denna ledare rör de olika roller som politiker och tjänstepersoner har, där det i spelet grupperna emellan förekommer övertramp in på respektive grupps domäner.
I grova drag är politikernas roll att definiera vad som ska göras i verksamheten, samt att följa upp och utvärdera det som görs. Om resultatet inte är till belåtenhet får styrningen omformuleras för att i nästa vända förhoppningsvis resultera i ett bättre resultat. Politikernas kärna är ”vad”.
Kommunens anställda på olika nivåer ska utföra verksamhet utifrån dessa direktiv. Huvuduppdraget är ett genomförande, att skapa förutsättningar och verklig handling med avsikt att uppfylla de mål som politikerna har slagit fast. På vägen behöver tjänstepersoner på olika sätt ta en mängd konkreta beslut för att nå dit. Tjänstepersonernas kärna är ”hur”.
Denna rollfördelning har poängterats förr på ledarplats, men det behöver göras igen. Överträdelser åt olika håll kan vara nödvändiga, men grundprincipen är att varken tjänstemannastyre där anställda tar över ”vad” eller politikers detaljstyrning av ”hur” är av godo. Idealet är att de båda aktörerna håller sig på sin respektive planhalva och har en förmåga att kommunicera med varandra kring gråzonen mellan de två ansvarsområdena.
Verkligheten ser inte alltid ut på detta sätt, då olika intressen kan ta över. I skolans värld har staten exempelvis definierat målet att alla elever ska klara godkända betyg i grundskolan. Det är skolans grunduppdrag, vilket de lokala politikerna måste förhålla sig till. Det rakaste agerandet vore därmed att överlåta alla beslut åt tjänstepersonerna i förvaltningen, eftersom ”vad” är väldigt tydligt.
Även utifrån det faktum att de lokala politikerna sällan är mer kompetenta än de anställda i utbildningsfrågor vore det klokt att ta ett steg tillbaka och släppa kontrollen. Att sätta upp budgetramar är ett måste, men därefter skulle professionen teoretiskt sett kunna ta över genomförandet. Om det var så man ville ha det.
I stället har politiker åsikter om lokalutformningar, utbud av gymnasieprogram, frukt i förskolan, storlek på barngrupper, insatser för kompetensutveckling och mängder av andra områden. I det aktuella exemplet Fågelsta skola även åsikter om upptagningsområdet för elever. Är det verkligen en fråga som politiker ska lägga sig i?
Utifrån utbildningsaspekten är svaret ”nej”. I stället är det andra faktorer som övergripande samhällsplanering, ideologiska val och till och med godtyckligt tyckande utan saklig grund som kan avgöra. Utifrån en demokratiaspekt kan däremot svaret vara ”ja”, då folkstyret och invånarnas inflytande över verksamheten är en viktig del av helheten.
Även den som inte är insatt i Motala kommuns värld har säkert noterat att det med mer eller mindre regelbundna mellanrum dyker upp tydliga orosmoment. En delorsak till detta kan vara att en förvisso engagerad men i längden ohälsosam kultur av politisk klåfingrighet har spridit sig i verksamheten. Det finns en hel del som tyder på det.