Raljerande kritiker brukar kunna hävda att politiker brukar kunna prata i nattmössan. Denna arla morgonstund i Motala var dock politikerna på scenen i Motala Convention Centre ovanligt morgonpigga och på hugget, trots att det inte är valår. Även denna gång lotsades debatten av MVT:s Lina Handberg och mediaprofilen Lennart Ekdal, som båda presterade på en högre nivå än förra gången.
Ämnen för debatt kring det som (inte) händer i Motala kommun fanns det gott om, vilket också märktes under de timmar som evenemanget ägde rum. Även om fokus på förhand låg på företagande fanns också andra aktuella frågor som olika byggnader för fysisk aktivitet och förändringar inom skolans verksamhetsområde.
Synen på kommunens ekonomiska situation var den största konflikten. Hård kritik riktades från oppositionen kring en ekonomi i fritt fall, med Kjell Fransson (FP) som främsta faktaframläggare. Camilla Egberth (S) valde att skifta fokus och illustrerade med att inte vilja bromsa, samtidigt som hon framhöll att det är en lögn att ekonomin är dålig.
Egberth hävdade tvärtom att ekonomin är stark och irritationen från majoriteten när ekonomin kritiserades var väldigt tydlig. En öm tå är tydlig, men frågan är om det är vänster eller höger fot som har mest ont? De styrande hanterade debatten bra, men har ett problem framöver när det gäller att hantera exempelvis socialnämndens ekonomiska framtid.
Total enighet rådde i frågan om att kommunen behöver fler bostäder. I stället blev den aktuella frågan om aktivitetshall och/eller simhall mer livlig. Alliansen vill utifrån ekonomin inte ha någon aktivitetshall/bandyhall i dagsläget, medan alla övriga partier vill ha båda kakorna omgående. För att vara politiker gav Camilla Egberth med sina kollegor Kerstin Lundberg (V) och Agneta Niklasson (MP) tämligen klara besked att båda hallarna ska finnas färdiga senast inom åtta år.
Det är uppfriskande att se de starka kvinnliga politiska profiler som finns både inom majoriteten och i form av tydliga oppositionsrådet Caroline Unéus (M). Generellt gjorde många personer bra ifrån sig i debatten denna gång. Kjell Fransson framstår som den stabile, pålitlige tänkaren och Agneta Niklasson lyckades på ett bra sätt lyfta fram delar av sina hjärtefrågor inom miljöområdet. Jan Gyllenhammar (KD) passade på att upprepade gånger marknadsföra KD som ett företagarvänligt parti och tog stundtals för sig.
Däremot gjorde Joakim Pripp (SD) sig närmast osynlig och stod mest och lyssnade. De relevanta bidragen i debatten handlade om ovilja mot en skattehöjning och flyktig kritik mot bostadsbristen ur olika aspekter. Även Sten Westberg (C) höll sig för mycket i bakgrunden och intog en mer passiv roll. Dessa herrar utifrån sina egna agendor borde ha tagit för sig betydligt mer i den annars kvinnliga dominansen och i ett ovanligt debattvänligt klimat.