Motalas stadskärna är över lag en trevlig plats att vistas på, med ett utbud av butiker och möjligheter att uppleva saker. Dessvärre finns det också tomma butikslokaler, vilket är ett symptom på att centrumhandeln inte mår jättebra. Det är ingenting nytt för MVT:s läsare, men ämnet aktualiseras med jämna mellanrum.
"Jag tycker att politiken har huvudansvaret. De måste gå i bräschen. Sedan hjälper vi gärna till" kommenterade Vasaparkens förvaltare Thomas Andersson till MVT tidigare i veckan, rörande vem som har ansvaret för en levande stadskärna.
Med all respekt för rätten till en åsikt måste det ändå konstateras att han har fel i sak. Även om särintresset att få fart på Cityhuset givetvis ska vägleda hans strategiska kommunikation är den inte en sanning. Kommunen har inte ett huvudansvar för att skapa en levande stadskärna.
Men vad är då en kommuns ansvar? Låt oss titta på den i sammanhanget helt centrala kommunallagen, med tillhörande och kompletterande regelverk. Enligt en sammanställning från Sveriges kommuner och regioner (SKR) är det obligatoriskt för kommuner att arbeta med social omsorg, förskola, grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning, plan- och byggfrågor, miljö- och hälsoskydd, renhållning och avfallshantering, vatten och avlopp, räddningstjänst, krisberedskap och civilt försvar, biblioteksverksamhet och bostadsförsörjning.
Ingenstans beskrivs en levande stadskärna. Allt utöver det ovan nämnda är frivilligt. SKR:s lista i den kategorin innehåller kultur och fritid, energi, sysselsättning och näringslivsutveckling. Det betyder att fritidsgårdar, kulturskola, arbete med företagens villkor, bidrag till idrottsföreningar, arenor för desamma med mera inte är ett krav.
En levande stadskärna listas inte, även om en sådan så klart är relaterad till just frivilliga områden som näringsliv och kultur. Likväl är det någonting som kommunerna vill ha och eftersträvar på olika sätt, men ordet ”huvudansvar” är inte korrekt.
Att fylla en galleria med butiker och annat utbud är ingen lätt sak. Om nu inte ens experter i form av ansvariga på nischade fastighetsägare i olika vändor har lyckats få fart på verksamheten, hur ska då tjänstepersoner som är experter på helt andra saker och ett gäng lekmän i form av politiker lyckas med uppdraget?
Som medborgare ska vi ha höga krav på politiker och tjänstepersoner. Samtidigt finns det gränser för vad de förväntas klara av. Att kommunen ska hjälpa till kan vara rimligt, men visst är det ändå näringslivet som måste ha huvudansvaret.