Hjälporganisationen Oxfam släppte häromveckan sin jämlikhetsrapport som rankar 161 länders förmåga att bekämpa ojämlikhet. Sverige hamnar på plats 20, vilket är 10 placeringar sämre än den föregående rankingen. Skattningen baseras på ett index kallat "Commitment to reduce Inequality" som tar hänsyn till vilken välfärd ett land har, hur höga skatterna är och vilka rättigheter arbetstagare åtnjuter i form av lönenivåer och fackföreningsfrihet.
Generalsekreteraren för Sverigeavdelningen, Suzanne Standfast, pekar ut den slopade värnskatten och låga skatter på tillgångar som skäl till varför Sverige faller på rankingen. Sverige anges också ut som ett av de OECD-länder där ojämlikheten har ökat mest de senaste decennierna. “Både FN och Världsbanken lyfter frågan stort, men i Sverige är det förbluffande tyst. Vi ser ingen diskussion om vad klyftorna innebär för vårt samhälle och vår samhällsutveckling, vilket vi behöver,” säger hon till SVT (11/10).
Att Sverige skulle ha låga skatter på kapital och tillgångar är ett påstående som återkommande florerar i debatten. Visserligen är det sant att de är lägre nu än de var på 1970-talet, med den ekonomiska stagnation vi fick till följd av dem. Men jämfört med länderna i OECD har vi alltjämt de femte högsta skatterna på kapital (2021). Bilden av Sverige som ett skatteparadis för de allra rikaste saknar fog för sig.
Det framstår också som något märkligt att generalsekreteraren väljer att rikta udden i sin kritik mot den slopade värnskatten. Att upprätthålla vad som tidigare var världens högsta skatter på arbete är ett effektivt sätt att cementera sociala och ekonomiska hierarkier eftersom det gör det svårt att arbeta sig rik – det bästa man istället kan förlita sig på i en sådan ordning blir ärvda pengar och gåvor som inte tillkommer av egen ansträngning. Att minimera löneskillnaderna är det som spelar roll för Oxfam, även när det kan skada den sociala rörligheten.
Ett annat centralt problem med Oxfams vitt citerade rapport är att den tycks bygga på föreställningen att svenska skatter på arbete och kapital skulle ha något som helst att göra med att den extrema fattigdomen i världen har ökat de senaste åren. Att rika får mer måste betyda att fattiga får mindre, lyder tesen, medan det i själva verket är så att den extrema fattigdomen i ett längre perspektiv har minskat drastiskt samtidigt som de allra rikaste har blivit rikare. Att den extrema fattigdomen har ökat de senaste åren förklaras bättre av pandemins nedstängda ekonomier.
Och det senare illustrerar också varför Oxfam missar pudelns kärna. Öppna ekonomier och frihandel mellan den industrialiserade och den icke industrialiserade världen är det bästa botemedlet mot den extrema fattigdomen på global nivå. Att slopa EU:s handelstullar mot U-länder vore ofantligt mycket mer effektivt som fattigdomsbekämpning än att vi höjer skatterna. Men det förslaget lär inte komma från Oxfam som lever kvar i vanföreställningen om att den enes bröd är den andres död.