En liten stat som bara står för det nödvändigaste – som skydd för liv och egendom – brukar kallas för nattväktarstat. Den svenska kärnstaten ser dock ut att utvecklas mot något som snarare kan kallas ordningsväktarstat. I alla fall i de kommuner där polisen inte räcker till.
Paragraf 3-områderna breder ut sig. Med det menas en stadskärna, ett torg eller delar av ett område där ordningsvakter säkrar medborgarnas trygghet. Detta eftersom polisen inte har tid och resurser att patrullera.
Enligt en genomgång från Ekot blir det allt vanligare att kommuner anlitar ordningsvakter för denna uppgift. Av landets kommuner har 54 känt sig tvungna att anlita vakter, och i 24 av fallen utgör området hela stadskärnan. Syftet är att motverka bråk och gängkriminalitet.
Att ordningsvakterna finns där är givetvis bättre än att de inte gör det. Ordningsvakter har, till skillnad från väktare, vissa polisiära befogenheter. De får gripa personer på bar gärning eller på flyende fot, och får beslagta alkohol som konsumeras på olovlig plats.
Men ordningsvakter är ändå inte poliser. Trots att en ordningsvakt är förordnad av Polismyndigheten att sköta lag och ordning är dessa anställda av ett privat bevakningsföretag, eller direkt av en kommun eller myndighet. Dessutom har de en betydligt kortare utbildning. En polis går två och ett halvt år på polishögskolan. För en ordningsvakt räcker det med en kurs på 80 timmar, alltså två arbetsveckor.
Sveriges ordningsvakter ska ha en eloge för sitt arbete. Men tanken när man inrättade ordningsvakter från första början var att de skulle vara ett komplement till polisen – inte att de skulle ta över centrala delar av polisens uppgifter. Oavsett personliga kvalifikationer är det orimligt att en person med två veckors utbildning ska hantera gängkriminalitet och organiserad brottslighet.
Bättre då att återinföra kommunala poliser som arbetar lokalt och där besluten fattas nära poliserna i yttre tjänst. Alla partier – nu senast Moderaterna – vill satsa på polismyndigheten. Men några extra miljoner kommer inte att göra susen om pengarna inte går dit resurserna behövs. (Liberala nyhetsbyrån)