Under den gångna helgen blev vi som konsumenter av nyheter stundtals bombarderade med aprilskämt av varierande kvalitet. Att vi börjar bli vana vid att ifrågasätta fejkade nyheter och att det dessutom nyligen var källkritikens dag kanske gjorde det lättare än vanligt att identifiera lurendrejerierna.
Ibland är det ändå svårt att avgöra vad som är sant eller falskt i utbudet. För egen del gav rubriken ”Postnord inför tillägg för glesbygden” i DN starka aprilskämtsvibbar, eftersom det typiskt är någonting som lätt kan reta upp en viss del av befolkningen. Det visade sig dock ganska snabbt att nyheten var på riktigt.
Från och med maj 2023 kommer Postnord att lägga till en särskild glesbygdsavgift för paket med hemleverans, om de skickas till vissa postnummer som har få försändelser. Även om den aktuella extrakostnaden på 1,50 kronor är långt ifrån hiskelig är det principen som är intressant att reflektera kring.
Den lilla extraavgiften på de relativt få paket som berörs av tillägget borde ganska lätt kunna räknas hem genom att sprida ut den på alla paket. Enklare taxor borde principiellt vara enklare för alla inblandade. Faktum är dock att skillnaden redan finns för paketleveranser som inte levereras hem, så systemet är redan riggat för tillägget. På gott och ont.
När det gäller grundläggande infrastruktur behöver vi ibland tänka större. Det finns fördelar med att bo på olika ställen i landet, men det finns också nackdelar. Om andra företeelser skulle hanteras på liknande sätt skulle det få effekter. Den som via sin mobil ringer eller tar emot ett samtal i glesbygden skulle få betala mer än den som gör motsvarande i storstaden. Masterna och infrastrukturen kostar nämligen avsevärt mer i glesbygden.
För den delen av befolkningen som levde en tid innan mobiltelefonernas stora intåg är differentierade telefonikostnader faktiskt ingenting konstigt. För dagens moderna befolkning kanske det är otänkbart, men för inte så länge sedan fick vi betala olika mycket för lokalsamtal, det vill säga samtal inom ett riktnummerområde, och för rikssamtal.
Som så ofta pendlar saker fram och tillbaka i samhället. Samtidigt är det samhället självt, ofta i form av staten, som sitter på makten att bestämma vad som ska gälla. Kraven på mobiloperatörerna är i dag hårda, utifrån att telefoni är en samhällsviktig infrastruktur oavsett var vi bor. Motsvarande krav skulle kunna ställas på den stora postleverantören, om politikerna ville.
Just nu råder stundtals ett sorts omvänt postkodlotteri.