Kan man verkligen utvisa människor som olovligen vistas i Sverige? Efter terrordådet i Stockholm har diskussionen om papperslösa, eller illegala invandrare, tagit fart. Den misstänkte terroristen visade sig vara från Uzbekistan, men uppehöll sig i Sverige trots att han fått avslag på sin asylansökan.
Utvisningar är ett snårigt kapitel, vilket debatten visar. Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg skrev på Twitter i måndags att Sverige inte verkställer några utvisningar till Uzbekistan, vilket inrikesminister Anders Ygeman avfärdat (Expressen 12/4). Rättsläget är inte helt klart. Många hävdar att det är så svårt – eller rentav ondskefullt – att utvisa människor, att vi helt enkelt bör acceptera att många människor lever gömda i ett parallellsamhälle. Ungefär som om man inte behöver ta hänsyn till lagstiftningen eftersom den av politiska skäl är svår att följa.
Det är ett märkligt synsätt. Att agera i enlighet med lagens föreskrifter måste vara självklart. Argumentet att man skulle kunna välja att inte följa svensk lagstiftning eftersom polisen inte har några resurser, vilket en ledare i DN (11/4) föreslår, eller för att lagen anses omoralisk, är förvirrande eftersom man då blandar ihop politik med juridik.
Gränsen mellan vad som är juridik och vad som är politik verkar inte längre glasklar. Vissa debattörer bemöter politiska förslag med juridiska argument. Men då har man missat att juridiken följer av politiken. Det är de folkvalda i riksdagen som stiftar de lagar som juristerna har att foga sig efter. Ett tydligt exempel på denna utveckling är att Högsta domstolens ordförande, Staffan Lindskog, förespråkar mer aktivistiska domstolar. ”Jag tycker gott att en högsta domstol kan ta sig lite mer friheter än den svenska har gjort traditionellt”, sa han i en intervju i Fokus (nr 9 2016).
Det är olyckligt, eftersom det undergräver själva idén med folkstyre. Men på samma sätt undergrävs rättsstaten om politiker och myndigheter kan strunta i lagen av politiska eller praktiska skäl.
Politik är politik och juridik är juridik. Politiker stiftar lagar, men när lagstiftningen väl är på plats kan man inte strunta i att följa den för att det blir politiskt bökigt eller känslomässigt jobbigt. Och man kan inte argumentera emot politiska förslag på lagändringar med att det skulle gå emot lagen. För att använda ett modernt uttryck: Det måste vara lite ordning och reda i debatten kring lagstiftning. (Liberala nyhetsbyrån)