Det är en ökning med nästan 10 000 på ett år – och med nästan 30 000 personer på sju år. Befolkningen har visserligen ökat sedan 2012, men det har också de ekonomiska tillskotten. Löfven-regeringen har med såväl generella statsbidrag som kreativt namngivna riktade satsningar – “professionsmiljarden”, “patientmiljarden” och “förlossningsmiljarden” – öst pengar över regionerna. Alltid med samma växande köer som resultat.

Sjukvårdssystemet är dock ytterst en regional angelägenhet, och inte en statlig. Ansvaret för att reformera vården och få bort köerna bör väl därmed falla på regionpolitiker?

Nja. Till sist måste man fråga sig varför ingen region lyckats kapa vårdköerna. Som Björn Ekman, docent i hälsoekonomi vid Lunds universitet, skriver i Ekonomisk debatt (nr 7 2019) är det ingen enskild eller grupp av regioner som visar goda resultat över hela linjen. 

Ekman pekar på själva regionstrukturen som en del av problemet. När 21 regioner alla ska bygga upp egna system försvinner alla skalfördelar. Exempelvis kan kostnaden för ett nytt journalsystem, själva förutsättningen för en digitalisering av vården, uppgå till en miljard kronor. I små regioner som Jämtland/Härjedalen, med 130 000 invånare, eller Blekinge med 160 000, är det enormt resurskrävande. 

Ekmans fokus är vårdens digitalisering – regeringen är på god väg att missa sitt eget mål om att Sverige ska vara bäst i världen på e-hälsa 2025 – men hans slutsatser går att applicera även på det större sammanhanget. Varför har ett litet land som Sverige 21 olika vårdbyråkratier? Hur kommer det sig att alla regioner ska uppfinna hjulet på nytt när det kommer till arbetssätt, organisationsstrukturer eller vårdkedjor? 

Svaret är naturligtvis att ingen som bestämde sig för att konstruera ett nytt vårdsystem skulle tänka tanken att hitta på landsting eller regioner enligt den svenska modellen. Men konstruktionen har blivit ett skynke som nästan ingen – bara KD vill avskaffa systemet – tycks kunna se bortom. 

Så får fler statliga miljarder täcka de svarta hålen som regionernas stora byråkratier skapar. Standardiserade vårdförlopp inom allt fler områden ska råda bot på den dåliga kunskapsöverföringen mellan regionerna. Och när innovationer som nätläkare dyker upp är impulsen att tvinga ner dem i 1800-talsstrukturen, genom att de måste öppna vårdcentraler i alla regioner. 

Sveriges vårdsystem är ett ånglok i färd med att haverera. Men som istället för att skrotas och ersättas, förses med pekskärmar, ny lack och fler som skyfflar kol, i hopp om att någon ny funktion eller mer personal ska lösa problemet. Det är dags att det upphör. De tiotusentals som väntar på vård behöver verkliga reformer. (Liberala nyhetsbyrån)

Joakim Broman