Funktionshindrade ska få möjlighet att leva som andra. Målet med lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortat LSS, är tydligt. Men insatser efter behov är ett löfte som ekat allt mer tomt de senaste åren.
LSS visade sig vara en långt dyrare reform än beräknat, och kostnaderna har stigit stadigt sedan den infördes på nittiotalet. Detta i takt med en stadig ökning av såväl antalet personer som beviljats insatser som antalet beviljade timmar fram till 2017. Med ett besparingskrav i ett regleringsbrev år 2016 försökte regeringen vända trenden.
Det gjorde att principen att beslut om insatser ska utgå från individens behov blev svår att upprätthålla. Konsekvensen blev att individer med omfattande, grundläggande och ofta livsviktiga behov nekades assistans. Kritiken blev omfattande. LSS-utredningen (SOU 2018:88) hade i uppdrag att säkra att kostnaderna inte skulle öka, men fick negativ respons från ett flertal remissinstanser och har inte genomförts.
Regeringen har backat från besparingskrav, men bedömningarna har varit fortsatt restriktiva. Nya utredningar har tillsatts för att stärka LSS. En utredning om stärkt rätt till personlig assistans gick ut på remiss under hösten. Statligt huvudmannaskap för personlig assistans är föremål för en pågående utredning, som ska vara färdig 2023.
Märk väl att det främst tycks vara en av de tio insatser som erbjuds inom LSS, personlig assistans, som regeringen arbetar för att stärka.
På DN:s debattsida (13/12) larmar Niklas Mattsson, ordförande för Synskadades Riksförbund, om att antalet blinda som erbjuds ledsagarservice enligt LSS har halverats på tio år. Detta då många synskadade inte har behov av omfattande assistans i hemmet, vilket allt mer har blivit ett krav för att erbjudas ledsagning.
Ledsagning är i regel en mindre omfattande insats, som därför oftare ges till individer med förhållandevis lätta funktionshinder. Att debatten handlat om assistansen, där brukarnas behov ofta är större, är inte märkligt. Men att bara fokusera på grundläggande det går emot vad som var syftet med LSS från första början. Tanken var att en funktionsnedsättning inte skulle hindra möjligheterna att leva ett fritt, värdigt och fullgott liv. Är det löftet uppfyllt när en kvinna har nekats ledsagning för att kunna hitta till toaletten på event, med uppmaning att istället börja använda blöja? Det är ett exempel som tas upp i debattartikeln.
Bortom högtidsord om att värna LSS behövs ärlighet från politiken. Insatserna ska inte bara handla om stora behov utan om allt som behövs för fullgoda liv. Nedprioriteringen av synskadade skvallrar tyvärr om att något inte står rätt till.