En papperslös kvinna från Belarus som gömt sig med sitt barn i Sverige i tre år. Det är några av de människoöden som dramatikern Stina Oscarson skildrat i en artikelserie i SvD, om individer hon mött i matkön utanför Clara Kyrka i Stockholm.
I den avslutande delen (31/3) skriver Oscarson att hon trodde att samtalen skulle få henne att läsa Marx och Piketty, att använda en klassisk vänsteranalys för att förstå vad som gått snett och propagera för höjda bidrag. Istället landar hon i att det nog inte finns någon politisk reform som kan lösa alla de problem hon mött.
Men det är inte hopplöst för det. Alla problem behöver inte lösas av politiken. I många fall kan civilsamhället kliva in, och ge den hjälp som behövs. Som Oscarson konstaterar (22/2) har det också sina fördelar: "Makten kan växla. Men människors medkänsla för sin nästa kan inte röstas bort." Där det offentliga ofta är nedtyngt av byråkrati och trögt att förändra, är civilsamhället mer snabbfotat.
De flesta är nog överens om civilsamhällets vikt för att göra samhället starkt. Samtidigt verkar de flesta tyvärr också eniga om att det har försvagats över tid. Folkrörelserna byggde Sverige, men verkar ha sina glansdagar bakom sig. Vad som drivit den utvecklingen är svårare att svara på.
Från att ha varit grundpelare i svensk bildning och demokrati, har studieförbunden kommit att kritiseras allt mer. Bidragen till Ibn Rushd har orsakat kontrovers. Tidigare i år uppmärksammades en intern granskning av förbunden, där drygt en miljon studietimmar bedömdes vara ogiltiga (DN 25/1). Folkbildningsrådet bedömde sig behöva kräva tillbaka 35 miljoner kronor som betalats ut för åren 2019 och 2020.
En del av problematiken är att förbunden – likt det övriga civilsamhället – knutits allt närmare staten. Bidragen som delas ut är offentliga pengar. Många fristående och ideella organisationer har samtidigt fått närmast myndighetsliknande roller. Det är inte så konstigt om det också får dem att sluta vända sig utåt, mot sina lokalsamhällen.
Även om staten i viss utsträckning kan stötta upp civilsamhället måste dock grundidén vara att det finns en motsättning mellan hur långt statens räckvidd når, och hur långt civilsamhället kan växa. Frågan är hur nära ett fritt föreningsliv kan knytas till staten, innan det slutar vara fritt. Om civilsamhället reduceras till offentlighetens förlängda arm går mycket av dess egenart och fördelar förlorade.
Kanske vore det bättre med en statlig reträtt, som lämnade civilsamhället med mer utrymme och frihet att agera för att lösa problemen. Folkrörelser och ett starkt föreningsliv byggs underifrån, på människors ideella engagemang – och det kan politiken varken betala eller bestämma fram. Hur praktiskt det än vore.