När restriktionerna som funnits under pandemin försvinner, vad händer då? Kommer vi att återgå till det som vi tidigare kallade normalt, eller kommer vi att förändra vårt beteende?
Absurdismens storhetstid med Samuel Beckett i spetsen var och är fortfarande en mycket underhållande konstform. Känslan är att vi under de senaste åren har kastats in i en modern version av ”I väntan på Godot”, med statsministern Vladimir och statsepidemiologen Estragon i de stora rollerna. Kommer han aldrig, den där Godot?
Vår version av Godot utgörs av frigörelsen från pandemins bojor. Det har nämligen länge känts som att den aldrig skulle komma, särskilt inte efter det senaste bakslaget med omikronvarianten av viruset. Precis som i Becketts klassiska alster var det väntan som var det normala.
Nu verkar det som att den moderna upplagan har utökats med själva ankomsten av den efterlängtade huvudpersonen. Friheten. På onsdag den 9 februari är planen att alla restriktioner i det svenska samhället lyfts och vi förväntas återgå till någon form av normalitet. Det är mycket glädjande, samtidigt som vi måste räkna med bakslag.
För att fortsätta på den litterära liknelsens bana besöker vi för en stund Mark Twain, den store författaren som sägs ligga bakom uttrycket ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”. Samma ordval kan i dag tillämpas för coronapandemin. Ryktet om dess död är betydligt överdrivet.
Låt oss sedan återvända för en stund till absurdismens anda. Under pandemin har vi fått lära oss att hålla avstånd till andra människor, tvätta händerna, visa hänsyn, inte samlas i större sällskap, stanna hemma, tvätta händerna igen och hålla avstånd igen.
Mitt under denna pandemi, i början av 2021, fattade politiker i Trelleborgs kommun nämligen ett absurt beslut om att det ska krävas ett handslag två människor emellan för att en av dem ska kunna få en anställning i kommunen. Bakom det underliga kravet stod Sverigedemokraterna, som via stöd från Moderaterna fick igenom sin motion.
Vi ska i Sverige respektera människor och behandla dem likvärdigt. Oavsett kön, etniskt ursprung, religiös tro eller frånvaro av tro, sexuell läggning, hårfärg eller skostorlek. Det betyder dock inte att vi behöver ta i varandras kroppar för att visa respekt. Det finns många andra sätt att göra det på.
”I Sverige skakar vi hand” sa dåvarande statsminister Stefan Löfven 2016. Därefter följde en lång väntan, men på vaddå? Kanske på en förändring. Till ”i Sverige skakar vi inte alltid hand”.