MVT:s ledarsida har tidigare reflekterat kring att Sverigedemokraterna i Motala föreslås få fullt partistöd, trots att partiet inte har följt det kommunala regelverket. Nyligen berättade MVT parallellt om att en PRO-förening i Motala fick lägre bidrag, eftersom föreningen inte har följt det kommunala regelverket. Varför görs det skillnad på ett parti och en pensionärsförening på det här sättet?
”Det är så reglerna ser ut” säger socialnämndens ordförande Maths Andersson (L) om beslutet som berörde PRO-föreningen. Han har rätt i sak och det är svårt att argumentera för någonting annat, åtminstone om man inte ger sig in på det bedrägliga spåret alternativa fakta. Det är ett principfast beslut och det hade antagligen inte kritiserats nämnvärt i offentlighetens ljus om inte den parallella historien med partistödet hade varit aktuellt.
”Man får vara lite pragmatisk” säger Annelie Almérus (M) som är kommunstyrelsens ordförande om beslutet att föreslå kommunfullmäktige ge Sverigedemokraterna fullt partistöd, trots att reglerna inte har följts. Hon har på ett sätt också rätt i sak, ibland är det rätt att vara pragmatisk och lite smidig.
Hon tycker dock inte att det är rätt att jämföra partistödet, som partierna har rätt till enligt lag, med ett bidrag, som pensionärsföreningarna har möjlighet att söka från kommunen. Äpplen och päron. Kanske är det så, men hanteras i så fall den offentliga frukten konsekvent?
Det är skillnad på nationella lagar och lokala regler i en kommun. På den punkten har Almérus alldeles rätt. Lagar är som företeelse hårda och fyrkantiga, medan lokala regler är just lokalt beslutade och därför kan hanteras mjukare. Det underliga i den här situationen är att pragmatismen som till synes tänjer på det tillåtna tillämpas på den lagligt styrda situationen, men inte på den lokalt beslutade diton.
Redovisningen från ett parti ska enligt lagen vara bifogas ansökningen och ”de kom in med sin redovisning i tid till sammanträdet” enligt Almérus. Det må vara sant, men lagen säger också att ”ansökan bör göras före utgången av oktober”, vilket alltså inte har gjorts.
Det är minst sagt knepigt. Båda besluten kan alltså vara korrekta, utifrån en strikt tolkning. Det är i någon mån logiskt, samtidigt som den inkonsekventa hanteringen får betraktaren att höja på ögonbrynen. Som Annelie Almérus själv konstaterar, man får vara lite pragmatisk. Men frågan är när man får vara det?