Förra måndagen överlämnade regeringens särskilda utredare Björn Åstrand ”Utredningen om en mer likvärdig skola”, till utbildningsminister Anna Ekström (S). Utredaren föreslår en rad åtgärder med syfte att ”alla elever ska få samma chans”. Den övergripande slutsatsen är att staten bör ta ett större ansvar för skolan. Det är bra. Sedan lång tid tillbaka finns tydliga bevis för att kommunaliseringen av skolan från första början var ett misstag.
Det enskilda förslag som skapat störst debatt är dock att Åstrand förordar att det inte längre ska vara möjligt för skolor att använda sig av kötid för att göra urval om det finns fler sökande än platser. Detta för att ”minska skolsegregationen”.
Sedan 1990-talet har familjebakgrundens betydelse för skolresultaten ökat såväl som spridningen mellan skolornas kunskapsresultat. Elever från hem med studievana går i högre grad i skolor som anses hålla en hög kvalitet medan barn från lägre socioekonomisk- och migrationsbakgrund går i skolor som upplevs mindre attraktiva. Att det är ett problem kan ingen förneka. Men lösningen är knappast så enkel som utredaren vill göra gällande.
Skulden för den segregerade skolan läggs på det fria skolvalet och i synnerhet på att föräldrar kan sätta sina barn i kö till vissa friskolor. Genom att ta bort denna möjlighet menar utredaren (och en hel del andra) att man kan minska skolsegregationen. Det är en naiv hållning. Även om det de facto är betydligt fler välutbildade och väletablerade föräldrar som i dagsläget utnyttjar möjligheten att sätta sina barn i skolkö är det något som är öppet för alla.
Även den förortsfamilj som inte har råd att köpa sig en dyr våning i innerstan eller en villa på gräddhyllan granne med de mest eftertraktade friskolorna har en chans att få in sina studiemotiverade barn på den utbildningsinstitution man önskar.
Tar man bort möjligheten att ställa sig i kö, är det i huvudsak närhetsprincip och syskonförtur som blir kvar. Att ett sådant urval skulle minska skolsegregationen i ett segregerat land som Sverige är knappast troligt. Det enda som kommer att ske är att man tvingar kvar fattiga men motiverade elever på skolor där de inte trivs. De kommer precis som före det fria skolvalet att förvandlas från individer till verktyg för skolpolitiska mål.
Genom att stirra sig blind på fria skolval, köer och resurser missar utredaren också den största bakomliggande orsaken till att elever från hem utan studietradition fått det allt svårare och att kvaliteten på skolor i vissa områden sjunkit – det vill säga skolans förändrade innehåll och det hopplösa betygssystemet. Genom att redan i tidiga årskurser kräva analyser, långa utläggningar och resonemang snarare än faktainlärning missgynnar man de som inte kommer från familjer som följer nyhetsrapporteringen, diskuterar och argumenterar. Gång på gång sviker skolan sitt kompensatoriska uppdrag genom att vid betygssättning belöna sociala färdigheter snarare än kunskaper. Det är inte rätt.
I den bästa av världar skulle alla skolor vara lika bra. Men så länge det inte är så måste alla familjer i alla fall ges lika bra möjligheter att sätta sina barn på de bästa skolorna. Det Björn Åstrand efterfrågar är ledsamt nog en utveckling i rakt motsatt riktning. (Liberala nyhetsbyrån)
Malin Lernfelt