Ledare: Myter och moralism när Sverige ska fimpa för gott

Det låter kanske som en ouppnåelig utopi, men kanske uppfattas som något mer realistiskt när man inser att "rökfritt" inte betyder helt rökfritt – mer specifikt är målet att mindre än 5 procent av befolkningen ska röka varje dag. 

Men än är vi inte där. I en debattartikel i Dagens Nyheter (1/7) skriver företrädare för Tobaksfakta att mer behöver göras om Sverige ska nå målet. Föreningen menar bland annat att krav på neutrala förpackningar och höjd tobaksskatt skulle kunna vara effektiva verktyg. 

Tobaksfakta vill också ha "nolltolerans mot samverkan med tobaksindustrin”, och att riksdagsledamöter ska redovisa sina lobbykontakter.

Ökad insyn i vilken lobbyism som pågår vore inte av ondo, men samtidigt finns det anledning att nyansera bilden av att svensk politik skulle styras av "tobakslobbyn". Reformer för att minska tobaksbruket har rullats ut i jämn takt över lång tid, såsom rökförbudet på allmänna platser utomhus, som trädde i kraft för två år sedan. Ett annat exempel är Alliansens kraftiga skattehöjningar på snus, under dess åtta år i regering. 

"Det är ett demokrati­problem om våra folkvalda makt­havare fattar beslut grundade på myter i stället för fakta" skriver företrädarna i artikeln. 

För all del. Men det vore också ett demokratiproblem om vissa sorters företag förbjöds från att tala med politiker, baserat på att en skattefinansierad förening med skakiga argument pekat ut dem som farliga. 

Framför allt återger Tobaksfakta en alltför förenklad bild av politiskt beslutsfattande. Fakta på egen hand ger inte något självklart svar på vilka åtgärder som bör införas. I politikernas uppdrag ingår att väga fakta, men även värderingar och risker. Och även om snus inte är utan hälsorisker, är de betydligt lägre än för cigaretter. Förbränning av tobak, där röken andas in i lungorna, gör mer skada än nikotinet i sig. 

Det är rimligt att ta i beaktande, och inte bara en "myt" från tobaksbolagen. Kedjerökaren som byter cigg mot snus förbättrar sina chanser att leva längre avsevärt, även om beroendet kvarstår. Att Sverige har drastiskt lägre tobaksrelaterad dödlighet, utan att ha avsevärt färre tobaksanvändare, kan förklaras av den stora andelen snusare. 

Alla bär inte heller på en önskan om att riskminimera till varje pris. Även om det inte förlänger livet, kan stimulansmedel som snus, kaffe eller alkohol bidra med livskvalitet. Den attityden har inte decennier av allt strikt folkhälsopolitik eller nollvisioner lyckats rå på.