De nya statsråden är presenterade. Ännu en bit är på plats i det pussel som är hur Sverige ska styras de närmaste fyra åren. På många sätt är det som återstår väntan – politiskt hantverk går inte nödvändigtvis snabbt, och mycket av det riktiga arbetet sker i vardagslunket i departementens korridorer. Om det är något januariavtalet bevisade är det att ett avtal inte kan utvärderas när det precis presenterats: vad som faktiskt blir av avtalspunkterna i utredningar, klubbad lagstiftning – konkreta resultat – är inte alltid lätt att veta i förväg.
Det hindrar inte regeringens meningsmotståndare från att greppa efter symboliska halmstrån för att underbygga sin kritik. Tonläget när det kommer till miljö- och klimatpolitiken är illustrativt. Att Sveriges nya miljö- och klimatminister, Romina Pourmokhtari (L), både är den genom tiderna yngsta ministern och saknar tydlig erfarenhet av miljöpolitik tas av vissa för intäkt på att området prioriteras lågt.
Särskilt i tandem med att Pourmokthari inte får ett eget departement att bossa över, när miljödepartementet slås samman med näringsdepartementet. I debatten har det från många håll hetat att miljödepartementet läggs ner – en minst sagt högoktanig överdrift, ämnad att få en i grunden rätt trist organisationsfråga att bli politiskt sprängstoff. Som i en debattartikel i Expressen (19/10), där Miljöpartiets Per Bolund och Pär Holmgren anklagar Tidöpartierna för att kroka arm med Polen och Ungern och blunda för klimatförändringarna.
Som bevis framhålls, förutom omstruktureringen i departementen, att man tryckt ctrl+f i Tidöavtalet och sökt på ord som "biologisk mångfald" och "allemansrätten" och antingen fått inga eller väldigt få resultat. Men inget avtal kan vara heltäckande, och att exempelvis allemansrätten inte nämns är inte ett bevis på att regeringen inte värnar den – bara att det inte var en tillräckligt kontroversiell fråga för att behöva hanteras inom avtalets ramar.
Det är en typ av kritik som blir fördummande och i kombination med det enormt höga tonläget, med hänvisningar till Polen och Ungerns undermåliga klimatarbete, skrattretande. Främst med tanke på att en liknande omstrukturering, där klimat- och näringspolitiken samlas på ett departement, skett i Tyskland under ledning av De gröna. Oppositionens jobb är att kritisera regeringen, men kritiken har större chans att bita om den vilar på solid grund. Det är dumt att ropa varg när statsråden knappt hunnit ta ett steg in på departementen.