Välfärdsbrottsligheten i Sverige omfattar gissningsvis minst 20 miljarder årligen och är ett växande problem. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har under de senaste åren har lagt allt mer krut på att både analysera brotten och informera vitt och brett om dem. Under vecka 43 kommer SKR exempelvis att arrangera digitala konferenser och seminarium just på temat välfärdsbrottslighet.
Begreppet definieras som att en extern aktör – företag eller privatperson – otillbörligen utnyttjar offentliga medel från exempelvis en kommun, region eller Försäkringskassan för egen vinning. Fusk, på ren svenska. Det måste motarbetas på många olika sätt, men vissa sätt är mer spektakulära och tvivelaktiga än andra.
Det är här som rapporteringen om att Motala kommun ska försöka minska bidragsfusk med hjälp av fejkade konton i sociala medier kommer in. Till att börja med kan det ifrågasättas hur effektivt det kommer att vara, med tanke på hur lätt det är att fejka eller dölja saker över lag. Mindre eftertänksamma fuskare kan absolut drabbas av sin egen dumhet och avslöjas, men de fulaste fiskarna är generellt för smarta för att gå på en så enkel nit.
Begreppet fejkkonto, som kommunen själv använder, är också intressant att begrunda närmare. Facebook ägares Meta har regler som uttryckligen säger att ett konto måste ha en persons namn, ha korrekta uppgifter, vara för personligt bruk och att lösenord inte får delas med andra. Kommunen planerar alltså fullt medvetet att bryta mot detta. Är det försvarbart?
I vilket fall som helst är det därefter värt att fundera på om det är moraliskt rätt av en kommun att låta sina anställda agera nätdetektiver i jakt på fuskare. Nu säger förvisso Justitieombudsmannens beslut från 2015 att det faktiskt är tillåtet för en kommun att inom ramen för utredningar använda sig av spaning på sociala medier, men det betyder inte det måste eller bör göras.
Det är vid misstanke om fusk som Motala planerar att använda sig av otillåtna konton för att undersöka människors digitala privatliv. Möjligheten att använda sig av metoden är dock ett tveeggat svärd. En jämförelse från livet offline vore att personal från socialkontoret skulle smyga runt i buskarna vid misstänktas hem, stalka dem på stan och kika in genom fönstret hemma hos deras vänner. Det är den typen av beteende som agerandet på nätet motsvarar online.
Det är ett måste att motarbeta olika typer av välfärdsbrottslighet och bidragsfusk, men det måste ske med eftertanke. Människors personliga integritet har tack och lov fortfarande ett högt värde, precis som regelverk.