I slutändan ligger ansvaret för barnens användning av mobiltelefoner hos föräldrarna.
Mariebergsskolan i Motala har nu sällat sig till den växande skaran av grundskolor som har infört mobilförbud för eleverna. Motivet är ökat fokus och trygghet, förhoppningsvis med bättre studieresultat som effekt. Men, fungerar det?
Att använda sig av förbud är långt ifrån en universallösning för att lösa ett problem. Förbud ska i första hand användas mot saker som på ett eller annat sätt är skadliga. Att röka inne på en förskola, att köra i fel riktning på motorvägen eller att som obehörig gå in på en byggarbetsplats.
Slutsatsen utifrån att mobilförbud diskuteras och genomförs betyder alltså att mobiltelefoner har blivit farliga, någonting som barnen måste skyddas från. Hur blev det på det här sättet? Varför har mobiltelefoner blivit farliga för våra barn?
Det går att resonera mycket kring faktorer som samhällets utveckling, grupptryck att inte hamna utanför och trygghet i att kunna kontakta omvärlden. I slutändan ligger ändå ansvaret för barnens användning av mobiltelefoner hos föräldrarna.
Ansvaret handlar om att kunna förstå och hantera tekniken med appar, uppdateringar, säkerhet, inloggningar och så vidare. Ansvaret handlar också om att kunna använda mobilen på ett sätt som gynnar användaren, samtidigt som inte andra skadas. Att exempelvis ta bilder av andra måste göras med respekt, särskilt i en värld där saker sprids blixtsnabbt.
”Man behöver inte vara rädd för att någon ska ta ett kort eller filma” konstaterar Helena Mellberg, rektor på Mariebergsskolan, efter mobilförbudet. Det är förvisso sant, men den rädslan ska över huvud taget inte behöva finnas. Respekten för andra människor brister – och det är inte mobiltelefonernas fel.
Vi som föräldrageneration har misslyckats med att lära våra barn att hantera mobiler i förhållande till andra människors integritet. Vi har dessutom medvetet kringgått åldersgränser för olika tjänster för att våra barn ska kunna använda dem.
Som grupp borde vi ha begripit bättre. Vi har på gott och ont satt ett helt fantastiskt arbetsredskap, med tillgång till hela världens kunskap, i händerna på våra barn. Utan att ge dem rätt förutsättningar att kunna hantera denna tickande bomb.
Vi kan inte skylla på barnen för att de gör som de gör. Vi måste se oss själva i spegeln och fundera på vad vi har gjort – och hur vi ska göra för att förbättra situationen framåt.