”Mission impossible” för kommunernas inköp av mat

Hur ska målen för självförsörjning kunna nås?

Det är många turer kring nationella och regionala måltidspolicys och inte lätt för kommunerna att navigera.

Det är många turer kring nationella och regionala måltidspolicys och inte lätt för kommunerna att navigera.

Foto: Simon Eliasson

Ledare2023-08-25 05:00
Detta är en ledare. MVT:s ledarsida är oberoende liberal.

Det är inte lätt för kommunpolitiker att navigera mellan olika direktiv, regler och lagar på olika nivåer. Lokalt, regionalt, nationellt, internationellt, globalt. Lägg därtill folkets och väljarnas förväntningar, som långt ifrån alltid överensstämmer med regelverken.

I juni 2023 beslutade kommunstyrelsen i Vadstena om flera målbilder. En sådan handlar om livsmedel, vilket passar utmärkt i det färska temat kring mat. Inom kommunstyrelsens uppdrag ”måltidsproduktion och måltidsverksamhet” beslutades specifikt att en ny måltidspolicy ska ersätta den tidigare kostpolicyn. Den ska särskilt tillse att ”minst uppnå de nivåer för svensk- och närproducerade livsmedel som återfinns i Östergötlands livsmedelsstrategi”.

Mot bakgrund av den senaste tidens diskussioner kring formuleringar i Motalas motsvarande policy är det därför aktuellt att ta en titt på den regionala strategin. 2017 beslutade regionfullmäktige om strategin, som därefter förväntas implementeras av olika aktörer. Det lokala perspektivet genomsyrar dokumentet, som återkommande innehåller ord som ”svenska” och ”lokala”. Motsägelsefullt nog, utifrån gällande lagar kring upphandling.

En del av den regionala strategin slår för övrigt fast att kommunerna ska ha en antagen och kontinuerligt uppdaterad måltidspolicy. Det i sig är ett lågt krav, med tanke på att det inte säger något om innehållet i densamma.

En ingrediens för att kunna nå den regionala strategins uppsatta mål för andelen svenskt och närproducerat är förbättrad information till konsumenterna. Det är klokt, eftersom det just där finns en stor portion av möjlighet att påverka fördelningen. Det som definieras som ”offentlig marknad” står nämligen endast för ungefär en tjugondel av den totala livsmedelsmarknaden i Sverige. Det gör inte den offentliga delen irrelevant, men det sätter saker i perspektiv kring hur pass litet avtrycket är i jämförelse med den privata marknadens.

I Sveriges nationella livsmedelsstrategi, även den från 2017, finns ett mål om ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Behovet har i högsta grad aktualiserats därefter, genom en pandemi och ett krig i vårt närområde. Den regionala strategin säger på samma tema att 2025 ska mer än 80 % av de offentligt upphandlade livsmedlen vara producerade i Sverige och därtill mer än 50 % vara lokalproducerade.

Frågan är bara hur det ska kunna bli verklighet, när exempelvis kommuner inte får arbeta på ett rationellt sätt för att uppnå målen. Det känns därför som ett omöjligt uppdrag.

Tobias Josefsson