Äldreminister Lena Hallengren (S) är förbannad. Anledningen är att hon läst i Kvällsposten om Estrid, 92, som till följd av hemtjänstens stress fallit ur rullstolen och skadats svårt. Att Hallengren reagerar är naturligt. Det är stor skam att äldre människor i behov av stöd och vård inte kan känna sig trygga med den omsorg de får, utan hamnar på sjukhus för att personalen har bråttom. I Estrids fall hade hemtjänstpersonalen bara 20 minuter på sig att gå och handla både i mataffären och på apoteket, och sprang med Estrid i rullstolen för att hinna, vilket är både vansinnigt och oacceptabelt.
Det är väl känt att situationen inom hemtjänst och äldreomsorg på flera håll i landet är långt ifrån rimlig. Statsrådet Hallengrens ilska riktar sig dock inte primärt mot detta. Hennes ilska fokuserar på en enda sak. Att det i det här fallet var privata Attendo som var utförare.
I stället för en viktig diskussion om trygghet, respekt och värdighet hamnar debatten återigen i vinster-välfärden-diket. Detta trots att alla som inte bott under en sten de senaste decennierna mycket väl vet att kvaliteten i omsorgen inte har ett dugg att göra med om det är en privat eller kommunal huvudman som bär ansvaret.
Skulle offentligt utförd äldreomsorg vara svaret på de brister som drabbat Estrid och andra gamla, hade vi inte behövt läsa om människor med kommunal hemtjänst som behandlas ovärdigt, glöms bort, svälter och tvingas möta nya ansikten varje dag.
Det är dags att lämna debatten om utförare bakom oss. Att det finns valfrihet är bra, och offentliga, privata och idéburna omsorgsaktörer kompletterar varandra och ger individen större makt över sin egen tillvaro. Viktigt är däremot att all den vård och omsorg som ges är god, att människor som är gamla och sjuka kan vara trygga och lita på att de får den hjälp de behöver.
Vi måste börja prata om det som verkligen betyder något – vilken äldreomsorg vi vill se i framtiden. De senaste decennierna har fjärdedel av alla platser på särskilda boenden för äldre försvunnit, trots att de gamla blivit fler. Hemtjänstpersonal är på många håll i dag mer stressad än någonsin. De övervakas av GPS och varje moment klockas. Att anpassa mötet och hjälpen efter den enskildes behov är omöjligt. Utrymmet för allt som är oförutsett eller inte går att mätas och registreras är borta.
Utvecklingen är ovärdig. För de gamla. För personalen. Och det är det äldreministern och alla andra borde vara förbannade på. (Liberala nyhetsbyrån)