Artikeln ”Vadstena kommun får miljonbelopp i gåva” som publicerades strax före nyår väckte stort intresse hos många läsare. Det faktum att en privat aktör självmant har valt att bidra med totalt 1,7 miljoner kronor till kommunen för att bland annat motverka psykisk ohälsa och skolfrånvaro hos unga är verkligen något utöver det vanliga. På flera sätt.
Först ska det konstateras att ledarskribenten inte har några tvivel kring det goda uppsåtet hos givaren Vadstena Sparbank. Det är en lokal aktör som under väldigt lång tid har bevisat sitt engagemang i närområdet och sticker ut på ett positivt sätt. Banken har över lag gott renommé på olika sätt och gåvan till kommunen ligger i linje med detta. Ingenting konstigt så långt.
Samtidigt ska man inte sticka under stol med att en i sammanhanget stor gåva av det här slaget också är en sorts marknadsföring, vilket även denna ledare just nu bidrar till. Det behöver inte heller vara något fel i det, oavsett om det är avsikten från banken eller inte, men både en aktör som MVT och du som läsare ska vara medveten om denna aspekt. Att skänka miljoner till någonting gott ger uppmärksamhet, vilket i sig är del av ett arbete med att stärka sitt varumärke.
Därtill väcker gåvan väldigt stora frågor om vad kommuner egentligen kan och bör ta emot när det gäller pengagåvor från externa parter. I det aktuella fallet är det tydligt vad pengarna ska gå till, vilket lätt kan uppfattas som att en utomstående kan gå in och – åtminstone delvis – styra vad en offentlig aktör ska ägna sig åt.
Just här handlar det av allt att döma om utvalda insatser som kommunen själv gärna ser att de genomförs. Det har förts en dialog med givaren om detta, men var går egentligen gränsen? Att exempelvis byta ut belysningen i ett elljusspår, som är en del av det gåvan går till, må vara en bra sak. Dock har kommunen själv bevisligen prioriterat bort det i konkurrensen från andra insatser. Vad mer ska externa aktörer direkt eller indirekt kunna prioritera?
Att Vadstena kommun nu tar fram riktlinjer för hur liknande situationer ska hanteras är bra, men det är även ett absolut måste. Om det inte finns regler att följa är risken att det uppstår någon sorts bidragsanarki, där olika typer av aktörer i samhället skickar in öronmärkta pengar till offentliga verksamheter för att på ett eller annat sätt påverka dem i en viss riktning. Ett sådant system vill de flesta av oss garanterat inte ha omkring oss.