Fem år har gått sedan hösten 2017, då uppropet #metoo spred sig över internet med en sådan kraft att det spillde över till den analoga världen. Fem år sedan skådespelerskan Alyssa Milano tweetade en enkel uppmaning: Om alla som utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp postade #metoo i sociala medier, skulle det ge en bild av problemets magnitud.

I Sverige slog uppropet igenom stort, och följdes av ett flertal efterskalv. Under åren som gått sedan dess har vi debatterat pressetiken kring namnpubliceringar och förtalsmål mot kvinnor som pekat ut sina förövare eller berättat om sina övergrepp i sociala medier.

#metoo har kallats både häxjakt och folkjustis, och i vissa av rörelsens avgreningar är det kanske svårt att neka till att så har varit fallet. Då finns det dock anledning att gå tillbaka till rörelsens begynnelse, och den allra första tweeten, för en påminnelse om vad det handlade om från början.

För de flesta av dem som vittnade om utsatthet handlade metoo varken om att peka ut en specifik förövare eller ens själv framträda annat än som en röst bland många. Den klagokören gjorde tydligt vad många redan visste sen innan: de drabbade är många. Kvinnor är drabbade i högre utsträckning, men även män är utsatta. Förövarna är i regel män. Och sexuella övertramp förekommer nästan överallt – i skolor, på arbetsplatser, inom kyrkan och föreningslivet.

Lika mycket som #metoo fastnade i händerna på en skadlig presslogik, när jakten på kända män att peka ut för att sälja lösnummer drog igång, har det varit positivt att nyheter om övergrepp och sexistisk internkultur kunnat samlas under ett självklart paraply. Uppropet har blivit en självklar referenspunkt där medierapportering om forskningsstudier, rättegångar, både nya och äldre fall kan inordnas och bli en del av en större historia istället för isolerade incidenter.

Dessutom fanns en poäng i att uppropet inte bara handlade om de grövsta fallen, utan även satte fingret på gråzonerna. Även om det varit grund för kritik. Samlingen under ett gemensamt upprop behöver inte innebära ett likställande, att resonera så missar lätt att metoo inte bara handlade om brott och straff. Uppropet handlade minst lika mycket om handlingar som inte är olagliga, men som vi ändå måste prata om. Att klumpigt ragga på en kollega är inte – och bör inte heller vara – olagligt, men att ihärdigt utsättas för det är ett arbetsmiljöproblem som drabbar många kvinnor. Det behöver vi kunna prata om, och hantera. En särskild styrka i hur den svenska metoo-rörelsen kom att organisera sig var de olika branschuppropen, som gjorde det tydligt att det handlar om ett omfattande arbetsmiljöproblem.

I grunden handlade metoo om hur vi som människor ska bete oss mot varandra, en fråga som är större än juridiken. Det handlar även om det förebyggande: Hur motverkar vi tystnadskultur där övergrepp frodas? På så sätt har metoo öppnat locket till något som inte går att stänga – kan en högt uppburen man som systematiskt nyttjar sin position känna att han är orörbar och skyddad av omgivningen i en värld efter metoo? Svaret är nog oftare nej nu än tidigare, och det är ett tydligt tecken på att vittnesmålen har lett till förändring.