Att döma av de välfärdssatsningar som regeringen, Centerpartiet och Liberalerna presenterade häromdagen kan det mycket väl vara så. Om det visar sig stämma är det sannerligen inte en dag för tidigt.
Under många år har kommuner fått vänja sig vid att hantera en situation där staten har gått in och styrt i på pappret självständiga kommunala verksamheter. Äldreomsorgen och kanske framför allt utbildningssektorn under det kommunala paraplyet har varit tvungna att förhålla sig till en situation där statsbidrag har haglat ner i en oförutsägbar mängd och utformning.
Det ena extra riktade statsbidraget efter det andra har dykt upp, med syfte att försöka styra och förändra den kommunala skolan i en viss riktning. Det har varit ett dåligt sätt att öka den statliga styrningen av skolan, eftersom det har krävts mängder av tid och dokumentation för att få de aktuella stöden. De har därtill varit för kortsiktiga för att ge effekt. Om nu något ska förstatligas så ska det göras ordentligt.
Även mindre kommuner har haft tjänstepersoner som på heltid endast har arbetat med att söka och redovisa dessa bidrag. Slöseri med skattemedel. Samtidigt har kommunerna i många fall varit tvungna att medfinansiera satsningar och öka kostymen totalt sett. Det innebär att de extra kostnaderna ofta har funnits kvar efter att de riktade statsbidragen har upphört ungefär lika snabbt som de dök upp.
Beskedet om att kommuner och regioner tilldelas ytterligare ungefär 20 miljarder kronor under nästa år har mötts med ett ovanligt lugn. De klassiska ropen från vänster om att det är för lite pengar kom av sig och de klassiska ropen från höger om att det är för mycket pengar har inte heller hörts.
Enligt preliminära beräkningar får Region Östergötland ytterligare drygt 300 miljoner kronor i stöd, utöver de redan tidigare aviserade 169 miljonerna. Motala kommun får totalt ungefär 57 miljoner till utifrån ökade generella statsbidrag, äldreomsorgslyft och äldreomsorgssatsning. Vadstenas motsvarande extra tillskott är nästan nio miljoner, vilket är en ansenlig summa pengar för en liten kommun.
I stället för att staten via detaljerad mikroförvaltning försöker peta i kommunala verksamheter är det en fröjd för kommunpolitikerna att äntligen få mer av fria händer och förtroende. Varje kommun bör till stor del få avgöra vad den bäst behöver, utifrån sina förutsättningar. Låt oss hoppas att den utvecklingen fortsätter.