”Ingen vet hur mycket konst kommunen äger, exakt var den finns och vad den är värd.” Så inleddes en färsk artikel i MVT på ämnet att bildningsnämnden i Motala vill inventera vilken konst som kommunen äger och var den finns. Det låter som en fullt rimlig tanke. Det låter till och med som en självklarhet. Att en inventering ens ska behövas är häpnadsväckande.
En aspekt på frågan är rent ekonomisk. Det borde rimligtvis finnas ett antal konstverk av olika slag i kommunens ägo som betingar ett reellt bokföringsmässigt värde. Tar vi som samhälle inte bättre vara på våra resurser än så här? Hur ser den ekonomiska redovisningen av inventarier egentligen ut? Försäkringar fungerar inte. Museilagens krav uppfylls inte.
Att ingen vet vilken konst som kommunen äger eller vad den är värd är inget annat än en skamfläck för kommunen. Att det ska behöva kosta mer än en miljon kronor att rätta till denna underliga situation är beklagligt. Kostnaden därefter på en kvarts miljon per år får också ögonbrynen att lyftas ganska rejält. Behöver det verkligen kosta så mycket med lagring och registerhantering?
Att konstverk till synes har hanterats med lillfingret är sannolikt en avspegling på hur lågt mänskligt värde som de historiskt har ansetts ha. Även Motala kommuns hantering av den under ett antal år obefintliga konsthallen pekar på samma sak. Konst och kultur av varierande karaktär har ett egenvärde och en given plats i ett liberalt samhälle.
En konsthall verkar annars vara på väg att återuppstå i Folkets hus i Motala. Det är mycket välkommet för att fylla det uppenbara tomrum som finns. Även här väcks dock frågor om det verkligen behöver bli så kostsamt? Att bygga om de tänkta nya lokalerna så att de anpassas för en konsthall förefaller för en utomstående som slöseri med skattemedel. Samtidigt byggs de tidigare lokalerna om för annan typ av användning. I samma byggnad.
Ljudstörningar från stora scenen, under vilken den nya konsthallen ska placeras, måste vara ett tämligen måttligt bekymmer. Riktigt så frekvent förekommande är inte stora och högljudda arrangemang, åtminstone inte under tider då konsthallen under kommer att ha som mest besökare.
Det kan vara så att det finns goda svar på alla dessa skeptiska frågor kring konsten. I så fall vore det väldigt välkommet att ansvariga tjänstepersoner och politiker levererade sådana svar till medborgarna. Just nu finns det en hel del saker att önska i redovisningen, även om den utvecklingen för konsten är alltmer positiv.