Ledare: Lyssna inte på den iranska regimens propaganda

Kan Iran vara på väg att överge slöjtvånget för kvinnor? Det är i alla fall en möjlig, om än optimistisk, tolkning av det regimen kommunicerade i statliga medier under helgen. “Både parlamentet och justitiedepartementet arbetar med frågan om lagen behöver ändras”, påstod en chefsåklagare. Presidenten Ebrahim Raisi underströk att islamiska grundvärderingar fortsatt är fundamentala i den iranska konstitutionen, men medgav samtidigt att dess implementering ger utrymme för viss flexibilitet. 

Uppgifter har även gjort gällande att regimen skulle ha planer på att lägga ner, eller till och med redan har lagt ned, den ökända moralpolisen. Det senare har dock kommit att ifrågasättas av företrädare för proteströrelsen som menar att det endast rör sig om en förändring på pappret.

Det föreligger alltjämt många oklarheter kring helgens uttalanden. Både vad gäller vad som faktiskt har beslutats och vad som är på väg att beslutas, såväl som den kanske mer intressanta frågan kring vad avsikten med uttalandena är. Är man optimist, som sagt, kan man hoppas på att regimen faktiskt menar allvar och ger de högljudda protesterna visst gehör genom att påbörja de mest rudimentära stegen mot att börja respektera kvinnors mänskliga rättigheter.

Om en sådan process inleddes skulle den snart riskera att glida regimen ur händerna. Proteströrelsen, inom vilken hundratals redan har hunnit mördas av regimen samtidigt som tiotusentals har fängslats, kommer knappast nöja sig med några detaljreformer. Att signalera att protesterna ger resultat vore från regimens perspektiv att skjuta sig själv i foten. Likt Sovjetunionen under Gorbatjov fick erfara i slutet av 1980-talet leder frihetsreformer bara till att kraven på nya reformer växer, vilket snabbt kan hota den totalitära statens legitimitet.

Den mer troliga förklaringen till helgens uttalanden är snarare att det handlar om propaganda som syftar till att lura omvärlden att rikta blickarna mot annat håll och möjligen att uppnå något, högst tillfälligt, lugn på hemmaplan – men där någon genuin avsikt att avsluta det systematiska förtrycket egentligen inte föreligger. När protester mot ett lagförslag som skulle möjliggöra att lämna ut Hongkongs invånare till Kina bröt ut i regionen under 2019 använde Hongkongs dåvarande chefsminister Carrie Lam sig av strategin – med viss framgång – när hon meddelade att lagförslaget “ska dras tillbaka”. 

Påståendet var inte felaktigt – på pappret. Men när det mediala rampljuset och den politiska agendan i omvärlden hade förflyttats till covidpandemin ett år senare, kunde Hongkong på Kinas begäran passa på att stifta en “säkerhetslag” i precis samma anda som det tidigare förslaget. Lagen kringskär nu regionens självständighet gentemot Kina och inskränker mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i regionen.

Den iranska regimens händer är alldeles för blodsbesudlade för att det iranska folket ska blidkas av vaga löften om skrivbordsreformer. Nu är det upp till omvärlden att visa att man kan undvika samma fälla.