Hos många idrottsföreningar är fysiska lotter en minne blott, men det är inte säkert att de nya digitala lösningarna används på rätt sätt.
Att kritisera lotterier som är viktiga för olika organisationer har blivit ganska populärt på riksplanet på sistone. MVT:s ledarskribent vill så klart inte vara sämre på att lyfta frågan om lotterier, men gör det i stället utifrån en betydligt mer lokal och jordnära vinkel.
Runt om i Sverige finns det mängder av föreningar inom kultur, fritid och idrott som anordnar lotterier för att bidra till att finansiera sin verksamhet. Om det inte rör sig om väldigt små lotterier handlar det ofta om så kallade registreringslotterier, där kommunerna ansvarar för att utfärda tillstånden.
Fenomenet med lotterier är inget konstigt i sig och de har varit en del av vår vardag i många årtionden. Det nya i sammanhanget är att allt fler lotterier blir digitala. Problemet med det är att många föreningar sannolikt bryter mot lagen – utan att vara medvetna om det.
De digitala lösningarna kan som koncept låta enkla och bra för alla inblandade parter. Föreningen som säljer lotter slipper fysiska lotter, kontanthantering och kan även kommunicera digitalt. Vinnare dras enkelt och redovisningen sköts automatiskt.
Köparen behöver å sin sida inte befinna sig på en viss fysisk plats vid en viss tidpunkt för att köpa lotter. Argument som ”även mormor i Norrbotten kan köpa lotter” dyker ibland upp i sammanhanget. Allt i sin ordning, kanske du tänker? Tyvärr är det inte riktigt så enkelt.
Det strider nämligen mot lagen, som säger att lotterier som baseras på kommunala lotteritillstånd endast får anordnas "inom den eller de kommuner där den juridiska personen är verksam". Köparen får alltså som i exemplet inte befinna sig i Norrbotten om lotteriet anordnas i Motala eller Vadstena.
Att som föreningar i MVT-området har gjort anordna lotterier via generella Swish-betalningar är alltså inte tillåtet. Risken är att ett stort antal föreningar vid en granskning skulle kunna straffas för lagbrott. Det vore högst olämpligt för föreningslivet.
Nu ska det i sammanhanget påpekas att det finns seriösa leverantörer av digitala lotterier som på ett åtminstone någorlunda trovärdigt sätt kontrollerar så att köparen faktiskt befinner sig inom den kommun där lotteriet anordnas. Metoderna är inte hundraprocentiga rent tekniskt, men de är gissningsvis ändå tillräckliga utifrån lagstiftarens mening.
Kruxet här är att det är långt ifrån säkert att föreningarna känner till lagens begränsningar och utifrån det använder den eventuella möjligheten till geografisk begränsning för sina digitala lotterier. Särskilt över tid när ansvariga personer byts ut och nya lotterier tillkommer finns alltså risken att föreningarna bryter mot lagen, utan att veta om det.
Fortsättning följer.