I försvarets stridsbåt 90 anlände Stefan Löfven till Hasslö i Blekinge skärgård. Där aviserade han att han inte tänker dra åt svångremmen i höstens budget, ty statsministern oroade sig mer för att hans politiska motståndare inte vill höja skatten.
Löfven väljer i år bort Almedalen och gör istället en Sverigeresa med fokus på trygghet. Senaste gången en statsminister besökte Hasslö var år 1972 när Olof Palme kom till ön. Väl där framförde Löfven ett klassiskt socialdemokratiskt budskap.
Skattehöjningar för rika – vilka i Löfvens värld inbegriper alla med en månadsinkomst över 38 000 kronor – är Socialdemokraternas recept för att rädda välfärden, försvaret och polisen.
Under studiebesöket på Hasslövarvet passade Löfven på att hylla de arbetare som varje dag går till jobbet. Det är förvisso befriande att en socialdemokratisk partiledare sätter arbete före bidrag. Mindre tillfredsställande är föraktet mot Sveriges över två miljoner akademiker som skattehöjningarna avslöjar.
Vill Löfven ha in pengar till statskassan finns en rad andra skatter att höja, men Socialdemokraterna väljer varken moms eller kapital – utan arbete. På socialdemokratiska kallas det att minska klyftorna. Skattehöjningarna drabbar dock inte de allra rikaste, vilka har stora kapital- och inte löneinkomster.
Regeringens budget är ett hån mot människor som tar stora studieskulder och studerar flera år på universitet. Sverige är ett av de länder i världen där det lönar sig minst att skaffa en utbildning. Nästan hälften av högskoleutbildningarna innebär en förlust i livsinkomst.
Om detta säger Löfven inget i sitt tal vid den socialdemokratiska profilen Fabian Månssons gravplats. Istället ställdes direktörer mot svetsare, som om det var tidigt 1900-tal och Månsson själv höll tal.
Frågan är hur smart Löfvens strategi är. SACO och TCO har nu tillsammans en halv miljon fler medlemmar än LO. Lärar- och sjuksköterskeuppropen tyder på att det finns opinion för att utbildning, inte bara arbete, ska löna sig.
I en markering mot låglönesatsningar konstaterar Löfven själv att ingen “känner sig tryggare och friare med en lägre lön”. Problemet är att de S-märkta skatterna gör att barnmorskor, lärare och poliser får mindre i plånboken. Det är pengarna på kontot, inte siffran på lönebeskedet, som går att använda.
Än så länge har medelklassen tyst accepterat det skyhöga skattetrycket. Kanske på grund av att den offentliga sektorn har levererat. När kriminella gäng får allt mer makt över utsatta stadsdelar är risken att folk börjar ifrågasätta om pengar till staten verkligen är en bra placering.
Vi lever varken i Fabian Månssons eller Olof Palmes Sverige. Arbetare är inte ekonomiskt missgynnade – men akademiker får inte betalt för åren i skolbänken. Folk oroas mer över att inte kunna gå ut när det är mörkt än av osäkra anställningsvillkor.
Vår tids stora utmaningar är helt enkelt inte att arbetare har dåliga villkor. Det borde en statsminister, med ambition att företräda hela folket, inse. (LNB)