Barns kroppar är gjorda för rörelse. De behöver springa, klättra, rulla och hoppa för att bli starka och friska och utveckla såväl grov- som finmotorik. Barn som inte rör sig får både sämre fysiska förutsättningar och en ökad risk att senare i livet drabbas av kroniska sjukdomar. Dessutom har forskning kunnat klarlägga ett starkt samband mellan motorisk kompetens, kognitiv förmåga och skolprestation. Särskilt bra för barn är att leka utomhus i naturmiljö som skog, berg och stränder.
Ändå agerar vuxenvärlden i dag i allt högre grad för att begränsa barns rörelsefrihet och lekutrymme. Sand och gräs byts ut mot gummimattor, staket sätts upp för att förhindra barnen att klättra och kana ner för bergsknallar. Klätterställningar på lekplatser monteras ned eftersom det finns risk för att ramla ned.
Ingen har skildrat den sorgliga utvecklingen bättre än författaren Emma Adbåge i den Augustprisbelönade barnboken “Gropen” (Raben & Sjögren 2018). Berättelsen handlar om en grop som ligger bakom gymnastiksalen där någon tagit bort en massa grus förr i tiden. Nu växer det sly och stubbar och barnen kan vara där och leka hur länge som helst. De älskar Gropen. Det gör inte de vuxna. De hatar gropen. De tycker inte att barnen ska vara där och leka, för man kan dö. Och en dag när barnen kommer till skolan är gropen borta.
Gropen läses i dag på skolor och förskolor över hela landet. Det är en djupt älskad bok. En sådan som kommer att leva kvar och bli en klassiker. Men trots detta verkar dess viktiga budskap inte nå fram. Det gör uppenbarligen inte den forskning som visar hur viktigt det är för barn att utmanas fysiskt. Istället odlas en föreställning om att samhället måste skydda barn från att ta risker, till vilket pris som helst.
I linje med det åtalades en rektor i Göteborg nyligen för vållande till annans död, efter att en 8-åring omkommit på grund av ett fall när han klättrade på skolgården. Som tur är friades rektorn. Men åklagaren ansåg att hon borde dömts eftersom rektorn “känt till riskerna med att barn klättrade på det man kallade för berget på skolgården och inte gjort tillräckligt för att åtgärda problemet”.
Kommunen dömdes samtidigt till 1 200 000 i böter för att naturdelen av skolgården, som sett likadan ut sedan skolan byggdes på 60-talet, inte avgränsats.
Att barn dör är alltid en tragedi. Det öppnar en avgrund under fötterna på alla i dess omgivning. Självklart finns därför det många och goda skäl att se till att barn använder cykelhjälm, flytväst och reflexer. Men det finns en gräns, eller borde i alla fall finnas, när strävan efter riskminimering hos såväl föräldrar som kommun och rättssamhälle, går för långt och får orimliga konsekvenser. Som att barn inte tillåts hoppa, klättra, klänga och balansera i miljöer som inte är konstgjorda, och att det kan leda till att rektorer åtalas för att det finns ett litet berg på en skolgård där det skett en olycka.
Hur väl vi än menar så är det att göra små människor en björntjänst och försämrar deras liv på såväl kort som lång sikt om vi klär dem i skyddsutrustning från topp till tå och stänger in dem i madrasserade rum, eller för den delen på själlösa skolgårdar med gummimattor. Livet är farligt, man kan dö. Så ser den bistra verkligheten ut. Men just därför måste även barn ges utrymme att känna rörelseglädje, utmana sin fantasi, och leva livet i gropar och på bergknallar.