I veckan publicerades en debattartikel från Anders Agnemar som är en rutinerad politiker i Vadstena. Att diskutera hur pojkars resultat i skolan kan förbättras är klokt, men dessvärre brister resonemanget och det enda som levereras är öppna frågor utan svar.
På MVT:s ledarsida har ämnet om pojkars låga studieresultat förekommit flera gånger under 2019, med bland annat direkta frågor till Vadstenas politiker. De relevanta svaren har dock uteblivit och det finns fortfarande många frågetecken kvar kring de på pappret mycket goda skolresultat som eleverna i Vadstena kan visa upp. Pojkarna undantaget, vilket är allvarligt.
Agnemar lyfter i sin debattartikel frågan om genetiska skillnader mellan könen, men viftar bort det som en tänkbar förklaringsfaktor. Det är oklokt, eftersom könstillhörighet bevisligen är en högst relevant aspekt att ta hänsyn till när det gäller lärande. Skolans uppdrag är att vara kompensatorisk utifrån många olika faktorer, bland annat kön.
Det finns i dag stora problem med likvärdigheten i den svenska skolan, dessutom i flera olika dimensioner. Till att börja med är likvärdigheten inom kommuner ett stort problem. Det kanske inte blir tydligt i en så liten kommun som Vadstena där det finns väldigt få skolor – eller till och med en enda skola – att gå på.
Dessutom finns ytterligare faktorer som försämrar likvärdigheten om man ser till regionala förutsättningar inom landets olika delar, likaså mellan kommuner som präglas av större tätorter respektive landsbygd eller glesbygd.
Därtill brister likvärdigheten via olika kommuners karaktär. Vissa är ekonomiskt välmående och kan därmed satsa mer pengar på skola och utbildning, medan andra kommuner inte kan göra det. Vissa har politiker som har förståelse för pedagogikens utmaningar och tilltro, medan andra kommuner inte har det. Vissa har högkvalificerade och kompetenta tjänstepersoner och pedagoger som gör underverk i verksamheten, medan andra kommuner inte har det.
Dessa olika faktorer kan ibland sammanfalla åt det positiva hållet och då kan man på lång sikt se resultat som är värdig en svensk skola år 2020. Dessvärre finns även exempel på kommuner där det motsatta råder. Klåfingriga politiker, usla förutsättningar för pedagogiskt ledarskap och en låg kompetensnivå bland personalen innebär stora problem för kommunerna och deras elever.
Att förstatliga skolan, alternativt öka den statliga styrningen av den kommunala skolan, är inget mirakelmedel. Det är ingen enskild lösning som gör att det svenska utbildningsväsendet kommer att bli bäst i världen.
Ändå är det dit vi måste sträva. Då är det ur aspekten likvärdighet väldigt viktigt att markant minska skillnaderna i förutsättningar hos landets olika skolor genom att stärka statens roll. Bland annat därför är det mycket efterlängtat att Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna fastslår att förutsättningarna för en förstatligad skola ska utredas.
I väntan på det har dock de kommunala politikerna fortfarande huvudansvaret för skolan och blir därmed svaret skyldig. Hur ska pojkars studieresultat förbättras, samtidigt som flickornas resultat åtminstone inte försämras? Det är ert uppdrag, i dag, och det har funnits där ända sedan kommunaliseringen av skolan år 1991.
Tobias Josefsson