Licensjakt används för att hålla en populations storlek i schack, men metoden är däremot meningslös om man vill minska inaveln.
Varg. Säg ordet högt i en generell folksamling och det finns garanterat människor som har starka åsikter. Sannolikheten är dessutom hög att det finns starka åsikter åt olika håll, med förespråkare för ett bevarande och förespråkare för ett totalt utrotande.
Frågan är till sin karaktär internationell, bland annat för att EU har regler som påverkar Sveriges handlingsutrymme. Så sent som i september kom ett förslag om att vargens status ska ändras från en strikt skyddad djurart till en skyddad djurart, vilket är betydligt mildare.
Det är också i högsta grad en nationell fråga, eftersom regeringen beslutar om den totala mängden varg i landet. I oktober kom direktiv från regeringen att vargstammen i landet ska minskas ytterligare, ner till ett par hundra individer.
Frågan är därtill lokal. Vi har i färskt minne att Linköping beslutade att ”verka för att Linköping ska vara en vargfri kommun”. Beslutet överklagades dock och Förvaltningsrätten konstaterade att kommun inte får besluta om en sådan sak.
Även i Motala är vargfrågan aktuell och de styrande partierna har klargjort att de inte vill ha varg i kommunen – med en mjukare formulering än Linköping, men ändå verkningslös i sak. Makten ligger hos andra.
Man kan tycka olika om vargens närvaro, men den ska enligt ett demokratiskt beslut bevaras och då bör stammen vara rimligt välmående. För att kunna ha en livskraftig population måste graden av inavel minskas.
En sak som utifrån detta är lätt att bli irriterad på är licensjakt. Det är ett inte helt lättförståeligt begrepp som i grova drag innebär att det under en viss tidsperiod är fritt fram att jaga och döda ett visst sorts djur, ofta i ett relativt stort geografiskt område.
Licensjakt används generellt för att hålla en populations storlek i schack, eller som länsstyrelsen uttrycker sig ”minska tätheten av rovdjur i ett område, eller för att hålla stammen på en konstant nivå”. Metoden är däremot meningslös om man vill minska inaveln och kan i värsta fall försämra situationen.
Vad säger då de ansvariga själva om licensjaktens effektivitet? ”Vi har inte lyckats genomföra några konkreta åtgärder som visar på en genetisk förstärkning” konstaterade Ruona Burman på Naturvårdsverket till Sveriges Radio. Nu ska det sägas att uttalandet har tolv år på nacken, men det är ändå tänkvärt att den ansvariga myndigheten utifrån vargstammens bevarande såg problem med den generella licensjakten.
Det är få ämnen som är så tydligt polariserade som frågan om de stora rovdjurens vara eller inte vara i Sverige. Det tråkiga med det är att konflikten blir svårlöst och att det verkar bli allt svårare att hitta någon form av konsensus kring vad som är rätt väg framåt.