Ledare: Liberalernas räddning finns hos kärnväljarna

Det är allvar nu. I alla fall borde det vara det för alla som tycker att ett samhälle där människor så långt det är möjligt ges utrymme att styra sina liv efter eget huvud, men där vi tar ett gemensamt socialt ansvar för dem som saknar en egen röst eller befinner sig i en svacka, är det bästa. Det borde rent logiskt vara många. Ändå ligger Liberalerna, som företräder just dessa värden, långt under riksdagsspärren. 

Den 28 maj publicerade SVT/Novus sin senaste partisympatimätning. L lockar bara 3 procent. Torbjörn Sjöström, vd för Novus, slår också fast att medias granskning av partiledaren Nyamko Sabunis relationer till tidigare aktiva liberaler som nu verkar i PR-branschen inte haft någon betydelse och att kräftgången startade långt tidigare. Vilket inte förvånar. Det är inte sådant som människor låter avgöra när de väljer parti. Det människor bryr sig om är grundideologi och frågor som ligger nära deras egen vardag. Partiers trogna väljare vill att de frågor som en gång fick dem att dras till just det partiet fortsätter att vara relevanta. Att det inte känns som om det man en gång ställt sig bakom blir något helt annat. 

När Nyamko Sabuni tillträdde som partiledare för L förra sommaren bar hon den svenska liberalismens framtidstro på sina axlar. Många hade hoppats på att hon skulle ta stor plats i samhällsdebatten, koppla greppet och samla såväl medlemmar som väljare runt liberala kärnvärden som jämställdhet, utbildning och forskning, möjligheten för människor att bygga sin egen framtid genom att starta och driva företag och trygghet genom en välfungerande offentligfinansierad välfärd. Så blev det inte riktigt. 

I stället fick vi se en jakt på att bli Sveriges grönaste parti och nästan varenda fråga kopplades till klimatet. I en tid när klimatfrågorna är viktigare än någonsin måste naturligtvis varje parti som vill tas på allvar ha en genomtänkt miljöpolitik. Men för L-väljarna är det annat – som utbildning, integration och sjukvård – som väger tyngst. L kan aldrig bli mer C än C eller mer MP än MP. Och att försöka kopiera Radikale Venstres framgångar är oklokt när det politiska landskapet ser annorlunda ut i Sverige än i Danmark. 

L gjorde ett klassiskt misstag och föll i samma fälla som många företag och organisationer hamnat i före dem. I jakten på framtiden – potentiella nya väljare – glömdes rötterna – de liberala kärnväljarna – bort. Resultatet blev som väntat. I DN/Ipsos mätning publicerad 20 maj har L också tappat det stadiga grepp om utbildningsfrågorna man tidigare haft. 

Med 3 procent av väljarsympatierna och bara drygt två år fram till nästa val finns det ingen tid att förlora. L måste göra allt för att vända den här Atlantångaren. Eller rättare sagt, förhindra att den hamnar på havets botten. Liberalerna måste bli tydliga med vad man är och vad man vill. Inte för partiets egen skull. Men för ett samhälle som hade varit betydligt sämre utan det stora liberala inflytandet som varit ett faktum under de senaste 100 åren. Och som kommer att bli betydligt sämre utan en liberal prägel på politiken efter 2022.