Folk är trötta på cirkusen. Det är den rimliga slutsatsen att dra av Demoskops nya opinionsundersökning. En tredjedel av väljarna vill se Ulf Kristersson (M) som statsminister, och en tredjedel vill att hans rival Stefan Löfven (S) bildar regering. Men fyra av tio tillfrågade väljare vill hellre ha ett extra val i vår.
Att 40 procent av väljarna anser att politikerna har skött sig så dåligt att de föredrar ett extra val är anmärkningsvärt. Väljarna har uppenbarligen tröttnat på det dokusåpaliknande tillstånd svensk politik har befunnit sig i under hösten. I Robinson eller Farmen händer det åtminstone något. Regeringskrisen har däremot fortsatt vecka efter vecka.
Det är ett underbetyg. Valresultatet kom inte som en chock för någon. Alla visste att inget av blocken skulle få majoritet. Ändå upprepades samma orealistiska mantra före valet. Det löser sig nog, var svaret på frågan om hur alliansen skulle kunna bilda en regering utan majoritet i riksdagen.
Den enda som faktiskt framhöll ett realistiskt alternativ var Stefan Löfven, som hela tiden varit tydlig med att han vill samarbeta över blockgränserna och inkludera Centerpartiet och Liberalerna i sitt regeringsunderlag. Men snart fyra månader efter valet har C och L inte tagit ställning än. De röstade bort Löfven, sedan röstade de nej till Ulf Kristersson, för att några veckor senare släppa fram en borgerlig budget. Båda partierna håller fast vid att ett samarbete över blockgränsen är nödvändigt, men har avvisat Löfvens utsträckta hand.
Det är som att den riktiga valrörelsen kom efter valet. Att politikerna har huvudet fullt med förhandlingar, opinionsmätningar och strategier är förståeligt. Men den som tittar på presskonferenserna hemma undrar nog vad politikerna håller på med. Det är lätt att få bilden att Annie Lööf, som sitter på nyckeln till regeringsbildningen, anser att det är viktigare att positionera sig i relation till Sverigedemokraterna än att Sverige ska ha en regering. Att hon och Jan Björklund tappat sju procentenheter vardera i SVT:s förtroendemätning från december är tyvärr inte förvånande.
För liberalismen är detta agerande skadligt. C och L är riksdagens uttalade liberala partier. Att deras ledare blir alltmer impopulära bland allmänheten är inte bra. Liberalism ska inte vara synonymt med oförmåga att ta ansvar. (Liberala nyhetsbyrån)