Det där med lön kan vara en känslig fråga. Vad den ska vara för ett visst arbete är nämligen inte direkt kopplat till vad det är värt ur en mänsklig aspekt. Nivån beror i stället på många olika faktorer som inte alltid är påverkbara. Bransch, karaktär på yrke, karaktär på arbetsgivare, regleringar, konkurrens, historia, konjunktur, risknivå och mycket annat.
Om vi i dag hade börjat om med ett blankt blad är det sannolikt många yrken som skulle omvärderas. Inte minst gäller det för yrken inom vård, omsorg och utbildning där de mänskliga insatserna i mötet med andra människor kan vara i det närmaste ovärderliga för individerna som får ta del av dem.
Hur mycket en individ betalar i skatt är en annan känslig fråga, som lätt faller tillbaka på en ideologisk diskussion. En moderat och en vänsterpartist har exempelvis vitt skilda uppfattningar om vad som är rätt angreppssätt när det gäller att använda skatter som finansiering eller styrmedel för individer och företag.
Många som arbetar är i dag medvetna om ungefär vilken skattesats som gäller i hemkommunen och att ungefär en tredjedel av lönen som arbetsgivaren skriver ut på lönebeskedet förs vidare till kommun, landsting/region och stat i form av skatt. Den medvetenheten är bra, bland annat för att det ger en kunskap om finansieringen av de samhällsgemensamma funktionerna omkring oss.
Denna tredjedel speglar dock inte verkligheten när det gäller hur mycket som faktiskt betalas in i form av skatter och avgifter utifrån en individs intjänade lön. ”Ovanpå” bruttolönen, det vill säga lönen före skatt som redovisas på ett vanligt lönebesked, betalar arbetsgivaren ungefär ytterligare en tredjedel i form av arbetsgivaravgifter.
Det innebär i stora drag att för varje lönekrona som betalas ut till den anställdes konto går lika mycket till skatter och avgifter. Betydligt färre är medvetna om att så är fallet, i jämförelse med hur mycket som betalas i ”ren” skatt på lönen. Att öka medvetenheten om helheten skulle bidra till en ökad förståelse för den situation som arbetsgivare möter dagligen. För varje hundralapp som betalas ut i lön finns en lika stor hundralapp som också ska betalas.
Att Liberalerna i Motala i en motion önskar att via en aningen utökad lönespecifikation även berätta hur mycket som betalas i arbetsgivaravgifter för kommunens anställda är utifrån detta fullt logiskt. Däremot är det tydligt att många i MVT:s kommentarsfält på sociala medier upplever den föreslagna utökningen som ett påhopp på den anställde, som kostar arbetsgivaren mycket pengar. Det är olyckligt.
Det är fullt möjligt att ha respekt för människors arbetsinsatser samtidigt som de får ta del av information kring hur mycket som betalas in i skatt och avgifter. Fackförbundens oförstående och negativa inställning till förändringen är inte förvånande, men den är tråkig.
Att tydliggöra hur mycket som betalas till individen och hur mycket som betalas till det gemensamma handlar inte om att nedvärdera människors arbetsinsatser eller poängtera hur mycket de ”kostar”. Det handlar om att sprida kunskap och förståelse om hur vårt samhälle fungerar och finansieras. Det är någonting bra.
Tobias Josefsson