De problem som uppstod i och med polisens omorganisation talas det ofta om. Likaså lärarbristen. Men krisen inom socialtjänsten har hamnat i skuggan.
I en artikel i tidskriften Kvartal beskriver Jenny Sonesson, socionom och före detta politisk sakkunnig i regeringskansliet, en dyster verklighet. Sverige ska vara världens bästa land att växa upp i, men så är det inte. Den svenska jämlikheten i barns levnadsstandard ligger strax över Turkiet och Israel.
I fjol undersökte Fackförbundet Vision socialsekreterarnas arbetsvillkor. Hela 67 procent av de tillfrågade uppgav att arbetsbelastningen har ökat. En tredjedel känner sig mer stressade. De alltmer pressade socionomerna ska hantera allt fler ärenden. Och enligt Akademikerförbundet SSR har var fjärde socialsekreterare blivit utsatt för hot och våld.
Bristerna har funnits under en tid. Men den stora flyktinginvandringen under de senaste åren – särskilt hösten 2015 då rekordmånga unga pojkar utan föräldrar anlände till Sverige – har förvärrat situationen i många kommuner. Resultatet: Uteblivna utredningar. Barn som inte får den hjälp de har rätt till. Kommuner som anmäler sig själva till Inspektionen för vård och omsorg eftersom de inte lever upp till det lagen kräver.
Vad göra?
I Sverige tenderar man att lösa allt med ”mer resurser”. Och visst är pengar ofta problemet. Men det är sällan den enda lösningen.
Enligt en rapport från Akademikerförbundet (2016) är hög arbetsbelastning det största problemet. Om svenska kommuner ska ha kvar en socionomkår måste arbetsförhållandena bli bättre. Att höja lönerna är en strategi men räcker knappast.
Socialförvaltningar i utsatta områden måste öka sin bemanning för att minska arbetsbördan för varje anställd. Att lagföra och förhindra hot och våld mot offentliganställda måste få högre prioritet.
Många svenska politiker och debattörer verkar nästan betrakta myndigheter, kommunala verksamheter och välfärden som en maskin som drivs av skattemedel. När brister i offentlig service påtalas kan någon häva ur sig att Sverige ändå är ett rikt land eller att vi har råd med sämre välfärd.
Det är ett märkligt synsätt. Sämre välfärd betyder sämre arbetsförhållanden för lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare. Ytterst består den offentliga infrastrukturen av människor. Välfärden är beroende av att folk vill jobba i den. Hur mycket resurser ens arbetsgivare än tilldelas kan en människa inte klara av att handlägga ärenden dygnets alla vakna timmar. Och det finns gränser för hur mycket hot i vardagen man klarar av.
En underbemannad socialtjänst får långsiktiga konsekvenser för hela samhället. Ungdomar som inte garanteras en trygg uppväxtmiljö hamnar lättare i kriminalitet, gäng och drogmissbruk.
Att inte bry sig om socialtjänsten är att skjuta ett mycket stort samhällsproblem på framtiden. (Liberala nyhetsbyrån)