Motalas ansvariga politiker verkar på senare år ha anammat en modern variant av SVT-profilen Bo Holmströms legendariska uttryck ”lägg ut, lägg ut” i samband med explosionen på västtyska ambassaden 1975. Ledande tjänstemän har köpts ut från sina uppdrag i ett alarmerande tempo, vilket kostar kommunen miljontals kronor och ett raserat förtroende.
Motalaskandalen i dess ursprungliga version anno 1995 kommer för alltid att finnas i sjöstadens medvetande. Begreppet aktualiseras också i olika former än i dag när bitska kritiker höjer sina röster kring hur den primärt S-märkta politiska ledningen i kommunen hanterar sina uppdrag.
Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna kring de olika tjänstemän i höga positioner som har fått lämna sina uppdrag under de senaste åren. Vi återkommer till det i detalj, men det i dagarna uppmärksammade fallet med förre socialdirektören Sven-Inge Arnell som har berättat om sin tid i kommunen är högst anmärkningsvärt.
I intervjun berättar Arnell om hur han har upplevt kulturen inom kommunens verksamhet och om ansvarige S-politikern Anne-Lie Liljedahls oförmåga att hålla tassarna borta från den konkreta verksamheten inom socialnämndens område.
Intresse och engagemang från politiker är bra, men att inte kunna hantera skiljelinjen mellan ”vad” och ”hur” är problematiskt. Politikers roll är att på olika sätt bestämma vad som ska göras, genom att använda styrmedel som exempelvis mål, policys, riktlinjer, direktiv och regelverk.
Utifrån dessa ramar är det de opolitiskt anställda tjänstemännen som förväntas bestämma hur själva verksamheten ska bli skötas och hur politikernas uppsatta mål ska nås. Det finns alltid gråzoner mellan dessa två ytterligheter, men faktum kvarstår att en grundläggande förståelse för skillnaderna mellan ”vad” och ”hur” är vital.
Det är en subjektiv bild som ges av Arnell i den aktuella berättelsen, men beskrivningar som ”har ingen respekt”, ”skitjobbig att arbeta med”, ”inte är ärlig”, ”fingrar på allt” och ”spelar ut tjänstemän mot varandra” är häpnadsväckande. De kan inte passera utan rejält höjda ögonbryn och en allvarlig eftertanke från alla som befinner sig i närheten av stormens öga.
Situationen kring de återkommande utköpta tjänstemännen i ledande positioner inom socialnämndens område är alarmerande. Nämnden har stora svårigheter att få ihop ekonomin och sitt uppdrag även utan det som framstår som ett kaos på ledningsnivå. Förutom att utköpen kostar stora summor pengar raserar händelserna även det lilla förtroende som fanns kvar för den politiska ledningen.
Den negativa uppmärksamheten är verkligen ingenting som behövs för en kommun i en bransch som redan utan dylika problem har svårt att behålla och rekrytera personal för att utföra sitt uppdrag. Att ha en fungerande ledning är tillsammans med fotfolkets kompetens och engagemang avgörande för att lyckas få verksamheten att gå runt. Just nu haltar det betänkligt på ledningsfronten och att vädra ordet kris är definitivt befogat.