I morgon, 19 januari, är det dags för Fadimegalan 2020. Denna gala utgör startskottet för en vecka med Fadimedagarna runt om i landet, en vecka där minnet av Fadime Sahindal hedras och arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck får välförtjänt uppmärksamhet.
Varför kan inte människor få älska vem de vill och leva som de vill, så länge det inte skadar någon annan? Det är en grundläggande fråga som liberaler länge har ställt, en fråga som liberaler ställer i dag och en fråga som liberaler kommer att ställa i framtiden. Kampen för individens rätt till sitt fria val kommer aldrig att upphöra.
Först ska det i sammanhanget konstateras att ordet heder som ingår i det i dag accepterade ordet hederskultur och tillhörande uttryck är allt annat än hedersamt. Hedersrelaterat våld och förtryck är skamligt, vidrigt och fullständigt oacceptabelt i ett modernt liberalt samhälle. Hädanefter lämnas dock diskussionen om orden till sitt öde.
Den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal brutalt av sin egen pappa. Den hemska historien kring hennes öde finns att ta del av på många ställen. Minnet av henne och den kamp hon förde mot hederskulturen lever kvar än i dag och uppmärksammas särskilt under Fadimeveckan som inleds under söndagen. På måndagkvällen hålls exempelvis en föreläsning i grannkommunen Mjölby.
Många förknippar hedersrelaterat våld och förtryck med religion. Det är inte särskilt konstigt, med tanke på att det i hög grad har förekommit och fortfarande förekommer i religiösa sammanhang. Vissa gör det enkelt för sig och sammankopplar hedersförtrycket med en viss religion, mer specifikt islam. Problemet finns definitivt inom islam och då särskilt inom dess politiska grenar, men långt ifrån enbart där.
Hedersrelaterat våld och förtryck förekommer i många olika religioner och kulturer, med både kvinnor och män som drabbade. Även i oreligiösa familjer kan det finnas olika grader av förtryck och förväntningar, som exempelvis gör det svårt eller omöjligt för personer med en icke-normativ sexuell läggning inte vågar berätta om sin kärlek till andra människor. Risken att bli hånad, häcklad, hatad och utstött finns där, även om religionen inte är närvarande. Fördomar, intolerans och inskränkthet regerar.
Det är tragiskt att så pass lite har hänt sedan Fadime mördades för 18 år sedan. Ett ljus i mörkret är ändå den växande kunskapen om hedersproblematiken och att alltmer av denna kunskap omsätts i handling.
En viktig del av ansvaret ligger hos kommunerna. Det görs i dag mycket gott arbete inom området, men den övergripande planen saknas ofta och åtgärderna spretar. Inom socialtjänsten, inom skolan, inom omsorgen och inom alla andra verksamheter kan det finnas tillfällen att möta och hjälpa människor som är drabbade av hedersrelaterat våld eller förtryck.
Att öka medvetenheten om detta, att vara vaksam på varningstecknen och att inte titta bort när problemen dyker upp är ett måste. Ett steg på vägen dit är att kommunerna ser till att ha relevanta strategier och handlingsplaner för att motverka och upptäcka hedersrelaterat våld och förtryck. Det arbetet måste bli ännu bättre.
Tobias Josefsson