Ledare: Knappast rasism att vilja komma åt underdiagnosticering

Ett förebyggande förslag har plötsligt lanserats, i en valrörelse där retoriken dominerats av hårda tag och straff för att komma åt kriminaliteten. Moderaterna i Stockholm föreslår att alla barn i utsatta områden ska screenas för ADHD.

Tanken med att erbjuda snabbtestning – redan vid fem års ålder på barnavårdscentral och även flera gånger under skolgången – är att komma åt den underdiagnosticering som finns. Att barn till utrikes födda föräldrar och från socioekonomiskt svaga hem diagnosticeras med ADHD i långt mindre utsträckning än barn med mer resursstarka föräldrar är känt sedan länge. 

Det är mycket olyckligt av flera skäl. Dels för att den ökade känslighet som ADHD innebär än större risker i en så pass utsatt miljö som utanförskapsområden är. Det innebär ytterligare en riskfaktor som tillsammans med fattigdom, en närmiljö präglad av våld och språkligt utanförskap blir en fertil jordmån för kriminalitet.

Utanförskap och fattigdom gör att fler i utsatta område drabbas hårt av psykisk sjukdom och missbruk – och psykisk sjukdom och missbruk riskerar att leda till fattigdom och utanförskap. Det är en effekt som förstärks av ADHD: diagnosen är tätt sammanlänkad med flera former av samsjuklighet. Barn med ADHD klarar i mindre utsträckning av skolan – att misslyckas i skolan innebär en ökad risk att hamna i kriminalitet. Korrelationen mellan ADHD och brottslighet är också välkänd.

Förslagets intentioner går alltså inte att anmärka på. Det rör sig inte heller om något tvång; screening ska erbjudas men vara helt frivilligt. Att man lägger krutet på utsatta områden bör inte heller tolkas som rasism eller att peka ut en särskild grupp. Tvärtom har M korrekt identifierat en stor orättvisa: att barnen som riskerar att drabbas allra hårdast av att gå obehandlade, är minst sannolika att diagnosticeras.

Det går att fråga sig om screening är resurseffektivt, kanske vore det bättre att satsa mer på den vanliga vårdkedjan. Det vore dock ett ännu större problem för de som önskar screening av alla barn för att ingen ska känna sig utpekad. Implementeringen går att tvista om, och det vore hur som bra att stärka den reguljära barn- och ungdomspsykiatrin.

Kriminaliteten är inte bara en medicinsk fråga, men inget ensamt förslag löser allt. Att satsa på att identifiera och nå de barn som är allra mest i riskzonen gör nytta. I slutändan är de som betalar de högsta priset för underdiagnosticeringen de unga som skjuts ihjäl i kallblodiga gänguppgörelser, som med fungerande medicinering och terapi hade kunnat leva anständiga liv.