I boken Rättsstaten Sverige (Timbro förlag, 2020) beskriver juridikdoktorn Richard Sannerholm det ofta komplicerade förhållandet svenska regeringar har haft till rättsstaten. Rättsstatliga problem har varit en angelägenhet som främst ansetts ankomma andra länder, men inte Sverige.
Sannerholm anmärker att rättsstatens utveckling i Sverige inte har några självklara milstolpar motsvarande den allmänna rösträttens betydelse för demokratin. Statsrättsliga kärnvärden som likhet inför lagen, transparens, rättssäkerhet, offentlig opartiskhet och möjlighet till ansvarsutkrävande, vilka utgör kittet i rättsstaten, har utvecklats i växelverkan med demokratin och står sig starka. Men att Sverige i internationella mätningar kniper topp-platser när rättsstatlighet granskas kanske ändå säger mer om andra än vad det säger om oss.
I efterkrigstidens Sverige, när regeringsmakt och socialdemokratisk makt i princip kom att bli synonymer, fanns inget politiskt intresse av att begränsa den egna makten. Folkstyre kom att ställas mot juriststyre och 70-talets grundlagsreform kom att innebära en tydligare inriktning mot funktionsindelning snarare än maktdelning, där den offentliga makten delegerades till myndigheter från regeringen, snarare än att vara regelstyrd.
Under den här tiden uttalade statsminister Olof Palme att Europadomstolen var det dåvarande justitierådet Gustaf Petréns “lekstuga” — och detta strax efter det att Sverige fällts av samma domstol för konventionsstridig konfiskation. Individuella rättigheter må ha ansetts bra, men socialdemokraterna tyckte man var bättre. Man var staten, man var folket. Vad har då jurister på sina höga hästar att säga till om?
Det är i själva verket ett synsätt som har likheter med det som de högerpopulistiska regeringarna i Polen ger uttryck för när de idag inskränker rättsväsendets oberoende.
Sedan dess har Sverige genomgått såväl rättslig europeisering samt en grundlagsreform 2011 — vilka alla verkat för maktdelning och stärkt kontroll över politikens nyck. Ändå tycks Socialdemokraternas självbild som maktens enda legitima innehavare fortfarande finnas kvar.
Justitieminister Morgan Johansson (S) kallade så sent som 2018 en dom från EU-domstolen som Sverige är konstitutionellt bunden av för “verklighetsfrämmande”. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) valde förra året tt att hylla utfallet i en ännu ej lagakraftvunnen dom från patent- och marknadsdomstolen avseende spelreklam.
Den så kallade gymnasieamnestin för unga afghaner visade hur svenska politiker var kapabla att åsidosätta principer om rättssäkerhet och likabehandling för en förment god sak. Och hemlighetsmakeriet bakom kampanjen till FN:s säkerhetsråd visade hur lite regeringen ville förhålla sig till offentlighetsprincipen när det väl kom till kritan, samt hur regeringsbeslut ofta inte kan överklagas trots grundlagsstridighet.
Sannerholms bok är en upplysande berättelse om Sveriges, men kanske framförallt Socialdemokraternas, nonchalanta inställning till det komplicerade förhållandet mellan juridik och politik, och manar till eftertanke för rättsstatens alla försvarare. För den som handlar ont med goda avsikter kommer att fortsätta att handla ont, eftersom han gör det med gott samvete. (Liberala nyhetsbyrån)
Pontus Almquist