Konventionell olja handlas på en världsmarknad. Leveranserna är enkla att styra om och oljan är billig att plocka upp i relation till priset. Reserverna är relativt knappa. Minskad efterfrågan på en plats, exempelvis Sverige, tenderar därför att leda till ett lägre pris som gör att efterfrågan stiger någon annanstans.
Ungefär så kan man sammanfatta ett av resonemangen i tankesmedjan SNS konjunkturrådsrapport “Svensk politik för ett globalt klimat”, skriven av en grupp på nio forskare och ledda av nationalekonomen John Hassler. Det är inte bara en pedagogisk förklaring av varför kolet – som finns i stora reserver och saknar oljans flexibla handelsegenskaper – utgör den verkliga klimatutmaningen, utan också ett exempel på varför SNS-rapporten är så bra.
Klimatfrågan är en fråga som inte bara kan reduceras till de rent naturvetenskapliga grenar som är grunden. För att utforma en effektiv och fungerande klimatpolitik krävs både politiska och ekonomiska insikter.
En annan sådan insikt gäller de ekonomiska styrmedlen som ska leda till minskade utsläpp. Om inte klimatomställningen ska riskera att bli onödigt dyr, orättvis eller upplevas som illegitim är det en rimlig princip att alla utsläppare av koldioxid får betala ett liknande utsläppspris. Men eftersom den svenska klimatpolitiken har en blomstrande flora av styrmedel kan priset för att släppa ut ett ton koldioxid variera från några hundra kronor ända upp till 7 000 kronor, som Trafikverket bedömer att elbilssubventionerna kan kosta.
Att rensa upp bland dessa styrmedel, som konjunkturrådet föreslår, vore därmed rimligt även om det i vissa fall skulle innebära att det blir billigare att släppa ut koldioxid.
Verklig effektivitet i utsläppsminskningarna kan man istället få på andra håll. I rapporten konstateras att 27 industriella anläggningar står för nästan hälften av Sveriges samlade koldioxidutsläpp. Teknik för att fånga in och lagra dessa utsläpp finns genom så kallade Carbon Capture and Storage-lösningar, CCS. Men sådan teknik är än så länge dyr, och eftersom den också sänker verkningsgraden i anläggningen där den används finns inga incitament att implementera den.
Statlig uppbackning krävs således, och för uppskattningsvis 23 miljarder kronor skulle i princip samtliga dessa utsläpp elimineras. Det är ingen liten summa, men utsläppsminskningen skulle samtidigt vara större än om hela trafiksystemet blev fossilfritt. Om tekniken dessutom sjunker i pris som ett resultat av satsningen kan den också spridas till andra länder, och bidra till omställningen globalt.
På tal om effektivitet är det också bra att konjunkturrådet lyfter fram den svenska elexportens klimatnytta, och kärnkraftens roll för att möjliggöra denna. Rapporten föreslår en snabbutredning av möjligheterna att behålla Ringhals 1 och 2. Om det går att stoppa nedstängningen är svårt att säga.
Men det är ytterligare ett exempel på hur samhällsekonomiska perspektiv gör det enklare att få grepp om klimatpolitiken, och om vilka åtgärder som både är realistiska, effektiva och prisvärda för att minska utsläppen. (Liberala nyhetsbyrån)
Joakim Broman