"Vi har bland de sämsta stöden i Europa för små och mellanstora scener." Joppe Pihlgren, verksamhetsledare för branschorganisationen Svensk Live, varnar för att det pågår en svensk klubb- och konsertdöd i P1 Kulturnytt (SR 12/11). I somras skrev ett hundratal artister under ett upprop där de menade att live-musik behandlas som ogräs i allt fler städer (DN 28/6). 

Problemen är flera och olika beroende på kontext. I mindre städer finns sällan lämpliga lokaler att använda för musikevenemang. Publikunderlaget finns, men är ofta otillräckligt för att finansiera en spelning fullt ut. Vilket drabbar hela musikscenen, eftersom artisterna därigenom inte får tillräckligt många spelningar för att kunna finansiera en hel turné. 

I större städer finns konsertlokaler, men hyrorna är höga och grannarna klagar alltmer. I juni demonstrerade ett hundratal personer i Stockholm mot att musikscen efter musikscen stänger ner på grund av klagomål (DN 13/6). 

Från kulturpolitiskt håll är det dock relativt tyst. Kanske för att den typ av musik som spelas på scenerna som läggs ner sällan eller aldrig får något politiskt eller ekonomiskt stöd. Kulturpolitiken har andra prioriteringar. Som Svensk Live skrev i rapporten “Maktens musik” för ett par år sedan betalade Västra Götalandsregionen 2016 ut runt en halv miljard kronor till det regionala musiklivet. 502 av de 531 miljonerna gick till Göteborgsoperan. Av den statliga kulturbudgeten på runt 8 miljarder går 750 miljoner till Kungliga Operan och Dramaten. 

Detta grundar sig på en kulturpolitisk syn som inte främst syftar till att understödja den kultur som är uppskattad och efterfrågad, men som inte klarar att överleva på en fri marknad, utan som snarare har som mål att främja värden som “konstnärlig kvalitet”. I de kulturpolitiska sammanhang som ger stöd till musiken är detta kod för “klassisk musik”. Svensk Live-rapporten uppskattar att 90 procent av medlen som avsätts för musik går till operor eller symfoniorkestrar. 

Frågan gäller inte huruvida operan är en konstform som är viktig att bevara, utan om den klassiska musikens särställning i svensk kulturpolitik är motiverad. Och om sammanhanget breddas: är tanken om en värdestyrd kulturpolitik rimlig till att börja med? Konstnärlig kvalitet, mångfald, jämställdhet och delaktighet är alla trevliga saker i största allmänhet. Men när diverse expertgrupper ska tolka och omsätta dessa värden i konkreta stöd blir bedömningarna både politiska och i någon mån godtyckliga. 

Om man vill ge kulturstöd finns andra sätt. Den danska “spillestedsloven” innebär att kulturstöd inom musikområdet istället utgår till arrangörer av konserter, i syfte att skapa eller stärka ett redan efterfrågat utbud. Kvalitetsbedömningen hamnar i händerna på yrkespersoner, istället för hos politiker eller experter med luddiga mål. I Berlin finns särskilda stödformer för att bygga om eller ljudisolera lokaler, för att det ska finnas ändamålsenliga platser för live-musik.

Problem och risker till trots framstår det som ett betydligt mer rimligt – och framför allt neutralt – sätt att stödja kultur i allmänhet, och musik i synnerhet. (Liberala nyhetsbyrån)

Joakim Broman